Slutsatserna baseras på de 33 prospektiva studier som ingår i granskningen [1-33]. Studierna innefattar totalt 8 981 kvinnor med en medelålder som varierade mellan 31 och 36 år i studierna avseende endometrios (undantag två studier avseende endometriom där medelåldern var 45 år respektive 47 år). I studierna avseende adenomyos var medelåldern mellan 42 och 51 år.
Merparten av studierna berör olika lokalisationer av djupt infiltrerande endometrios. För följande lokalisationer av djupt infiltrerande endometrios identifierades studier: rektosigmoideum, rektovaginal, rektovaginalseptum, retrocervikal, oblitererad (sammanvuxen) fossa Douglasi, sakrouterinligament, vagina, urinblåsa, och urinledare. Samtliga studier inkluderade kvinnor med misstänkt endometrios och framför allt misstanke om djupt infiltrerande endometrios. Studierna utfördes vid universitetssjukhus och ofta vid referenscentra för endometrios, frånsett en studie där det var oklart vilken typ av institution det rörde sig om [17].
Fem studier rörde diagnostik av adenomyos (422 personer) [2, 5, 6, 16, 18]. Studiepopulationerna utgjordes av kvinnor planerade för hysterektomi.
Sex studier rörde diagnostik av endometriom (4 180 personer) [3, 9, 14, 20, 25, 27]. I fyra av dessa studier ingick kvinnor med hög risk för endometrios [3, 9, 14, 20], i två av studierna utgjordes studiepopulationen av kvinnor som genomgick vaginalt ultraljud innan de opererades för en adnexresistens [25, 27].
Indextesten som studerades var två-dimensionellt (2D) vaginalt ultraljud (TVS) [1-7, 9, 10, 12-18, 20-29, 31], TVS med infusion av vätska i tarmen ”Rectal Water-Contrast TVS” (RWC-TVS) [26, 28, 29], TVS med tarmförberedelse (TVS-BP) [7], tre-dimensionellt vaginalt ultraljud, 3D-TVS [6, 8, 12, 18], 3D perinealt ultraljud [6, 19], TVS med infusion av vätska i vagina, sonovaginografi, SVG [4, 31]. Referensstandarden i samtliga studier var laparoskopi (diagnostisk eller kirurgisk) med eller utan histopatologi [1-10, 12-29, 31].
Vi gjorde bedömningen att de olika vaginala ultraljudsteknikerna TVS, 3D-TVS, RWC-TVS och SVG, inte var tillräckligt lika för att sammanvägas (”tenderness guided” TVS och TVS med tarmförberedelse vägdes samman med TVS). För lokalisationer och ultraljudsmetoder där det fanns 4 studier eller fler utfördes en metaanalys av diagnostiska data med hjälp av hierarkiska modeller. Endast tre analyser kunde utföras eftersom dessa modeller ställer höga krav på data vad gäller antal deltagare, homogenitet och spridning.
Alla studier utom en hade undersökt tillförlitligheten av vaginalt ultraljud jämfört med referensstandarden laparoskopi eller kirurgi med eller utan vävnadsprov i en population med mycket hög risk för utbredd endometrios (framför allt djupt infiltrerande endometrios) på grund av stark klinisk misstanke (sjukhistoria, onormala palpationsfynd vid gynekologisk undersökning). Detta innebar att man planerade för möjligheten att utföra extensiv kirurgi. I en studie inkluderades även kvinnor med något lägre risk för djupt infiltrerande endometrios än i de andra studierna.
Inga studier identifierades som har undersökt tillförlitligheten av vaginalt ultraljud jämfört med referensstandarden laparoskopi med eller utan vävnadsprov i en lågriskpopulation, det vill säga kvinnor med symtom som skulle kunna stämma med endometrios, men där misstanken inte varit så stark att man tyckt att laparoskopi eller kirurgi varit motiverade. Inga studier identifierades som har undersökt tillförlitligheten av vaginalt ultraljud jämfört med referensstandarden laparoskopi med eller utan vävnadsprov för att diagnostisera peritoneal (ytlig) endometrios.
Det oklart i de flesta studierna om kirurgerna hade kännedom om resultatet av indextestet. Patologernas kompetens- och erfarenhetsnivå beskrivs sällan.