Paniksyndrom, vuxna – Kognitiv beteendeterapi (KBT)

Hälso- och sjukvården bör erbjuda KBT till vuxna personer med paniksyndrom.
Bör erbjudas
Kan erbjudas
Kan erbjudas i undantagsfall
Bör inte erbjudas
Endast i forskning och utveckling
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Icke-göra
FoU
Information
Stäng

Rangordning 1–10

Detta är åtgärder som hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten antingen bör, kan eller endast i undantagsfall kan erbjuda. De rangordnade åtgärderna har dokumenterad effekt eller stöd i beprövad erfarenhet. De redovisas i en skala från 1 till 10 efter angelägenhetsgrad. Siffran 1 anger åtgärder med högst prioritet. Dessa åtgärder ger stor nytta vid de aktuella hälsotillstånden alternativt stor nytta i förhållande till kostnaden. Siffran 10 anger åtgärder som ger liten eller mycket liten nytta i förhållande till kostnaden.

Icke-göra

Icke-göra innebär att åtgärderna bör utmönstras ur hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten. Det beror antingen på att det finns underlag för att åtgärderna inte ger någon nytta, att åtgärderna är påtagligt ogynnsam för individen eller att fyndet av de diagnostiska åtgärderna inte påverkar den fortsatta handläggningen.

FoU

FoU står för forskning och utveckling. Till FoU hänförs åtgärder där det vetenskapliga underlaget är otillräckligt, men där pågående eller kommande forskning kan tillföra ny kunskap. Dessa åtgärder bör hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten inte utföra rutinmässigt, utan endast inom ramen för forskning och utveckling i form av systematisk utvärdering.

Öppna alla +

Motivering till rekommendation

Tillståndet har en måttlig till stor svårighetsgrad. Åtgärden ger måttlig effekt på andel som svarar på behandling (respons) och liten till måttlig effekt på diagnosfrihet (remission), såväl på kort som på lång sikt.

Beskrivning av tillstånd och åtgärd

Indikatorer

Ekonomiska och organisatoriska konsekvenser

Psykologisk behandling

Socialstyrelsen bedömer att rekommendationerna om psykologisk behandling med KBT kommer att påverka hälso- och sjukvårdens resursfördelning, eftersom den kommer att innebära ökade kostnader på kort sikt. På längre sikt förväntas dock kostnaderna plana ut på en fortsatt hög nivå.

Den största anledningen till att tillgången till psykologisk behandling i dag inte motsvarar behovet i tillräcklig utsträckning är brist på personal med kompetens inom området. Det ställer särskilt höga krav på primärvården, där det krävs både förstärkning av kompetens och ökade resurser för att kunna följa riktlinjernas rekommendationer.

Mellan åren 2009 och 2012 har staten genomfört en speciell satsning för att nå upp till målen om evidensbaserad psykologisk behandling [1]. Socialstyrelsen har i denna satsning fördelat närmare 60 miljoner kronor till landstingen. Många av landstingens egna kostnader för att genomföra utbildningssatsningen har dock överstigit statsbidraget (totalt cirka 11 miljoner kronor utöver statsbidraget).

Antalet psykoterapeuter som utbildats eller genomgår utbildning som delvis eller helt bekostats av satsningen uppgår till cirka 170 stycken. Motsvarande siffror för personer som genomgått eller genomgår handledarutbildning är cirka 55 stycken. Främst är det psykologer som har vidareutbildats (47 procent), därefter socionomer (31 procent), sjuksköterskor (14 procent) samt läkare (3 procent). Främst har kompetensen stärkts inom vuxenpsykiatrin (56 procent) och BUP (24 procent), medan 13 procent av kompetenshöjningen har skett inom primärvården. I Socialstyrelsens kontakt med landstingen efter att satsningen avslutats framkom att behovet av psykoterapeuter fortfarande är stort och kommer att bestå [1]. Det angavs bland annat bero på kommande pensionsavgångar. I Socialstyrelsens slutrapport uppskattas tillgången till psykologisk behandling vara god eller relativt god i drygt hälften av landstingen. I den övriga delen av landstingen består dock bristen på psykoterapeuter, främst inom primärvården.

Från psykologiska institutioner rapporteras att efterfrågan på KBT-utbildning tog fart för cirka 10–15 år sedan. På senare år har det dock vid sidan av statens särskilda satsning på KBT skett en utplaning. I dag är utbildningsinriktningarna mot KBT och korttids-PDT lika stora vid till exempel Lunds och Stockholms universitets psykologiska institutioner.

Med en ökad efterfrågan på KBT-behandling, som ett resultat av riktlinjernas rekommendationer samt förväntade pensionsavgångar och ökande psykisk ohälsa, så kommer sannolikt tillgången på kompetens inom KBT vara fortsätt otillräcklig. Flera sjukvårdsregioner konstaterar i sina remissvar på aktuella riktlinjer att de har svårt med kompetensförsörjningen när det gäller psykoterapeuter med kompetens inom KBT. Det finns även en osäkerhet kring vilken kompetensnivå som är relevant men även erfarenheter av att satsningar på snabbutbildning av olika yrkesgrupper inte alltid fallit väl ut.

Psykologförbundet uppger att antalet examinerade psykologer mer än fördubblats det senaste decenniet samt att antalet specialistbehöriga psykologer är stort. Varför sjukvårdsregionerna anser att det finns svårigheter med att rekrytera KBT-terapeuter med rätt kompetensnivå kan därmed vara kopplade till andra faktorer än brist på utbildad personal. Bland annat framgår det av remissvaren att vissa av de regionala skillnaderna kan bero på att kompetens koncentreras till exempelvis större städer eller orter. Utöver ekonomiska resurser för kompetensförstärkning krävs därmed även strategier och styrmedel för att effektivt utnyttja den kompetens som finns.

Referenser

  1. Stöd för utveckling av psykoterapeutisk kompetens. Slutrapport om statsbidrag till landstingen 2009–2012. Stockholm: Socialstyrelsen; 2013. Rapport 2013-3-3.

Kunskapsunderlag

Hälsoekonomiskt underlag

Tillståndets svårighetsgrad