Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom
Här kan du söka efter rekommendationer och indikatorer som ingår i nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom.
Status: Gäller
Senast uppdaterad: 2017-12-13
Slutversion publicerad: 2017-12-13
Bakgrundsinformation för denna riktlinje
Översikt
Om riktlinjeområdet
Depression och ångestsyndrom
Depression och ångestsyndrom tillhör de stora folksjukdomarna och drabbar människor i alla åldrar. Risken att insjukna i en depression är cirka 36 procent för kvinnor och 23 procent för män [1]. Uppskattningsvis drabbas cirka 25 procent av befolkningen av ett ångestsyndrom, och hos vuxna är det två till tre gånger så vanligt hos kvinnor jämfört med män. Bland barn innan puberteten förekommer ångestsyndrom hos cirka 10 procent och är lika vanliga hos pojkar som hos flickor.
Många av de som drabbas av depression eller ångest är i arbetsför ålder. Diagnoser inom depressions- och ångestområdet (inklusive anpassningsstörning och reaktion på svår stress) ligger bakom cirka 90 procent av alla sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa i Sverige [2].
Både när det gäller depression och ångestsyndrom finns skiftande allvarlighetsgrader, men även vid mindre allvarlighetsgrad innebär tillståndet ofta att personen får försämrad livskvalitet och svårigheter att klara såväl vardags- som arbetsliv. Även närståendes liv kan påverkas i hög utsträckning. Det är därför viktigt med adekvat och tidig behandling för att så långt möjligt förhindra funktionsnedsättning, risk för långvarig sjukdom och återinsjuknande.
Vid både depression och ångestsyndrom finns ökad risk för suicidtankar och suicidförsök, vilket också kräver att vården under hela sjukdomsförloppet behöver vara lättillgänglig och ha hög kontinuitet.
Personer med depression och ångestsyndrom har också större risk än normalbefolkningen att drabbas av kroppsliga (somatiska) sjukdomar. Det är dessutom vanligare att personer med långvariga sjukdomar, exempelvis diabetes, hjärt-kärlsjukdom eller stroke, drabbas av depression och ångest [3].
Se kapitlet Delaktighet, information, jämlik vård och svåra överväganden för mer information om viktiga förutsättningar i vården av personer med depression och ångestsyndrom.
Vad är depression respektive ångestsyndrom?
Både ångestsymtom och depressiva symtom förekommer vid ångestsyndrom och depression. För att kunna diagnostisera depression respektive ångestsyndrom finns speciella kriterier. Dessa kriterier anges i diagnossystemet ICD-10 (International statistical classification of diseases and related health problems), en standard för klassificering av sjukdomar utgiven av Världshälsoorganisationen (WHO), respektive DSM-5 (Diagnostic and statistical manual of mental disorders) [4]. I Sverige används främst ICD-10 vid diagnostik inom hälso- och sjukvården, medan DSM-5 ofta används inom forskning och i viss mån i psykiatrisk verksamhet.
ICD-10 definierar diagnosen depression som ett tillstånd som varat mer än två veckor och där nedstämdhet, nedsatt energi, förlust av intresse eller nöje av att göra aktiviteter som tidigare gett tillfredsställelse är viktiga symtom. Även symtom som förlust av självtillit, skam och skuldkänslor, tankar på döden eller suicid, svårighet att tänka eller obeslutsamhet, vankelmod, sömnsvårigheter och aptitförändring kan ingå.
För att få diagnosen depression ska personen inte tidigare ha haft maniska symtom. En egentlig depression är benämningen på en depression som uppfyller diagnoskriterierna. För att ställa diagnosen lindrig egentlig depression krävs ett mindre antal symtom, för medelsvår och svår egentlig depression fler. I dessa riktlinjer motsvarar svår depression ett resultat på 35 poäng eller över i självskattningsversionen av bedömningsinstrumentet MADRS (Montgomery Åsberg Depression Rating Scale).
Det är viktigt att skilja på ångest som symtom och specifika, definierade ångestsyndrom. Ångestsyndrom innebär en återkommande svårhanterlig rädsla eller oro i vissa situationer eller i förhållande till vissa företeelser. Vid ångestsyndrom är ångesten svår och leder till inskränkningar i det dagliga livet och ofta funktionsnedsättning. Olika ångestsyndrom definieras utifrån specifika diagnoskriterier i ICD-10.
Referenser
- Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård samt tandvård. Lägesrapport 2016. Stockholm: Socialstyrelsen; 2016. Rapport 2016-3-16.
- Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser. En studie av Sveriges befolkning 16–64 år. Stockholm: Försäkringskassan; 2014. Socialförsäkringsrapport 2014:4.
- Nationell utvärdering 2013. Vård och insatser vid depression, ångest och schizofreni. Rekommendationer, bedömningar och sammanfattning. Stockholm: Socialstyrelsen; 2013. Rapport 2013-6-27.
- Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM–5®). 5 uppl. American Psychiatric Association; 2013.
Status och utveckling inom området
Majoriteten av vuxna personer som drabbas av depressions- eller ångestsymtom söker vård inom primärvården och mer än 70 procent av alla patienter med depression eller ångestsyndrom får vård inom primärvården [1]. Det är också inom primärvården som cirka 65 procent av alla antidepressiva läkemedel skrivs ut. Endast cirka 20 procent av patienterna remitteras vidare till specialiserad psykiatri.
Barn och ungdomar och deras föräldrar vänder sig även ofta till elevhälsan, ungdomsmottagningar, barn- och ungdomsmedicin och barn- och ungdomspsykiatri (BUP) som första instans.
Diagnostiken inom vården vid depression och ångestsyndrom görs utifrån en klinisk bedömning och utifrån samtal med patienten och eventuellt med en närstående när det gäller barn och ungdomar.
Vuxna med depression och ångestsyndrom behandlas i huvudsak med antidepressiva läkemedel och olika former av psykoterapi. Vid lättare former av depression eller ångestsyndrom i primärvården kan behandlingen också utgöras av psykopedagogiskt samtal eller fysisk aktivitet.
Andra behandlingsalternativ vid svårare tillstånd är repetetiv transkraniell magnetstimulering (rTMS) och elektrokonvulsiv behandling (ECT).
Målet med all behandling vid depression och ångestsyndrom är att personen ska tillfriskna och återfå en god funktionsnivå. Det innebär inte bara frihet från symtom utan också återgång till exempelvis skola eller arbete samt återvunnen social funktion och livskvalitet. Ett annat viktigt mål är att minska risken för återinsjuknande.
Kunskapen om behandling av depression och ångestsyndrom utvecklas successivt. De antidepressiva läkemedel som framför allt används i dag – selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI-preparat) – dominerar vid läkemedelsbehandling vid depression och ångestsyndrom.
Inom psykoterapin sker till exempel en utveckling inom den kognitiva beteendeterapin (KBT). Behandlingarna blir mer specifika och ställer därmed krav på mer specialiserad kunskap hos behandlande terapeuter. Även förmedlingssätten av KBT har blivit fler, vilket gjort det möjligt att nå patientgrupper som har långt till sjukhus eller begränsad tillgång till lokala terapeuter. Nya digitala förmedlingssätt för psykologisk behandling är än så länge främst anpassade till vuxna med depression och ångestsyndrom.
Vid vård av personer med depression eller ångestsyndrom är det särskilt viktigt med kontinuitet och tillgänglighet, vilket är grundförutsättningar för en individuellt anpassad och god vård genom hela sjukdomsförloppet. Ett sätt att tillgodose detta inom primärvården kan vara att det finns en vårdsamordnare, exempelvis en distriktssköterska, som ansvarar för stöd och kontinuerlig kontakt med personer med depression eller ångestsyndrom. En del vårdcentraler i landet har redan i dag infört vårdsamordnare för personer med psykisk ohälsa, med goda resultat.
Detta är alltså ett exempel på hur hälso- och sjukvården kan organisera sin verksamhet för att tillgodose patienternas behov av kontinuitet och tillgänglighet i vården.
En annan viktig del är att se till att den hälso- och sjukvårdspersonal som inom primärvården kommer i kontakt med personer med depression eller ångestsyndrom har rätt kompetens för att kunna tillgodose dessa personers behov av vård och stöd. Inom den specialiserade hälso- och sjukvården är det också angeläget att det finns ett tydligt ansvar för samordning och koordination i de fall en person får flera specifika behandlingar samt en kontaktperson som patienter och närstående kan vända sig till i första hand.
Ibland kan det vara aktuellt för hälso- och sjukvården att även involvera närstående och arbetsgivare eller skola för att få en mer fullständig bild av patientens funktionsnivå eller nuvarande psykosociala situation. För att kunna identifiera, bedöma och ta ställning till patientens behov av vård utifrån det aktuella tillståndet är det även av betydelse att involvera olika professioner. Ett vanligt arbetssätt för att kunna ta tillvara olika kompetenser vid vården av personer med depression eller ångestsyndrom är att samla dessa i ett multiprofessionellt team.
Många patienter har också behov av andra åtgärder som ligger utanför hälso- och sjukvårdens uppdrag. Vid behov av insatser från socialtjänsten uppmärksammas detta genom samordnad vårdplanering och upprättande av en samordnad individuell plan (SIP).
Referenser
- Nationell utvärdering 2013. Vård och insatser vid depression, ångest och schizofreni. Rekommendationer, bedömningar och sammanfattning. Stockholm: Socialstyrelsen; 2013. Rapport 2013-6-27.
Om riktlinjen
Om riktlinjen
Dessa riktlinjer ger rekommendationer om åtgärder vid depression och ångestsyndrom. Rekommendationerna omfattar åtgärder inom diagnostik, utredning och omhändertagande samt behandling, och gäller såväl barn och ungdomar som vuxna.
Avgränsning
Avgränsningen utgår i huvudsak från hälso- och sjukvårdens aktuella behov av vägledning. Riktlinjerna omfattar därför främst kontroversiella områden och åtgärder samt åtgärder där det finns stora praxisskillnader inom landet, eller där behovet av kvalitetsutveckling är stort. Fokus är att vägleda riktlinjernas primära mottagare, det vill säga beslutsfattare inom hälso- och sjukvården, såsom politiker, tjänstemän och verksamhetschefer.
Detta innebär att riktlinjerna inte är heltäckande samt utelämnar mycket av det som är standardåtgärder inom vården vid depression och ångestsyndrom. Områden där det finns föreskrifter eller andra typer av vägledningar från Socialstyrelsen eller andra myndigheter ingår inte heller i riktlinjerna. Ett exempel är frågor som berör vem som får göra vad i hälso- och sjukvården, där Socialstyrelsen i stället har tagit fram en webbplats som tydliggör dessa regler [1].
Förutom nämnda kriterier har avgränsningen för denna revidering tagit utgångspunkt i de nationella riktlinjerna för vård vid depression och ångestsyndrom från 2010. De övergripande avgränsningarna är därmed desamma som 2010 och riktlinjerna inkluderar därmed enbart åtgärder inom hälso- och sjukvården vid de definierade sjukdomstillstånden egentlig depression och ångestsyndrom. Angränsande diagnoser, så som anpassningsstörning och reaktion på svår stress, ingår därför inte i riktlinjerna. Inför revideringen har Socialstyrelsen också gett en rad intressenter möjlighet att lämna synpunkter på vilka frågeställningar som bör ingå i riktlinjerna.
Detta innebär att vissa frågeställningar har tillkommit eller slagits samman med andra. Vissa frågeställningar som togs upp i de tidigare riktlinjerna har också strukits, till exempel på grund av att frågan bedöms vara inaktuell eller tas upp i andra riktlinjer. En del åtgärder är exempelvis redan nu rutinåtgärder inom hälso- och sjukvården, och ingår därför inte heller i de reviderade riktlinjerna.
De reviderade riktlinjerna tar inte upp åtgärder vid bipolär sjukdom, vilket är en ny avgränsning jämfört med riktlinjerna från 2010.
Socialstyrelsen har inte skiljt ut gruppen äldre i riktlinjerna. En anledning är att det i många fall saknas studier med äldre som specifik grupp och att det vetenskapliga underlaget därmed är begränsat [2]. Vid behandling av äldre behöver vården dock ta särskild hänsyn till äldres förutsättningar, exempelvis särskilda risker för biverkningar vid läkemedelsbehandling. Sådana frågor tas upp i andra vägledningar, se nedan under Kompletterande kunskapsstöd.
Förmedlingssätt vid psykologisk behandling tas upp i begränsad omfattning i dessa riktlinjer. Psykologisk behandling kan till exempel erbjudas och förmedlas individuellt, i grupp, i par, i familj eller via internet. Eftersom utvecklingen inom framför allt e-hälsa är snabb och det är sannolikt att de digitala förmedlingssätten snabbt kan förändras, har Socialstyrelsen valt att i huvudsak ge rekommendationer som inte är begränsade till förmedlingssätt. Nya digitala förmedlingssätt för psykologisk behandling är än så länge främst anpassade till vuxna med depression och ångestsyndrom.
Socialstyrelsens metod för att ta fram bästa tillgängliga kunskap sker via en systematisk litteratursökning efter i första hand välgjorda systematiska översikter. Detta har bland annat inneburit att de varianter av psykologisk behandling som ingår i riktlinjerna i huvudsak är manualbaserade.
Uppdaterad metod
Sedan 2010 har Socialstyrelsen utvecklat metoden för att ta fram nationella riktlinjer. Den utvecklade metoden innebär bland annat ett mer standardiserat sätt att granska och bedöma det vetenskapliga underlaget. Detta innebär att en del av frågeställningarna som ingick i riktlinjerna från 2010 har granskats och evidensgraderats på nytt utifrån det internationellt vedertagna evidensgraderingssystemet GRADE (Grading of Recommendations Assessment, Development and Evaluation) [3] och i vissa fall fått en förändrad prioritering.
Evidensgraderingsmetoden GRADE används av Socialstyrelsen sedan år 2011 för samtliga nationella riktlinjer.
Referenser
- Socialstyrelsen. Vem får göra vad i hälso- och sjukvården och tandvården? Hämtad 2017-09-29 från https://vemfargoravad.socialstyrelsen.se/.
- Behandling av depression hos äldre. En systematisk litteraturöversikt. Stockholm: SBU; 2015. Rapport 233.
- Vingård E. Psykisk ohälsa, arbetsliv och sjukfrånvaro. En kunskapsöversikt. Forte. Hämtad 2016-11-08 från http://forte.se/wp-content/uploads/2015/04/psykisk-ohalsa-arbetsliv.pdf.
Om revideringen
Detta är slutversionen av de reviderade riktlinjerna och ersätter de nationella riktlinjerna från 2010 samt remissversionen från 2016.
För de frågeställningar från 2010 som utgått i samband med revideringsarbetet, så har Socialstyrelsen inte gjort någon ny värdering av kunskapsläget. I många fall är dessa åtgärder redan praxis i hälso- och sjukvården.
Samverkan
I arbetet med att ta fram dessa riktlinjer har Socialstyrelsen samverkat med Läkemedelsverket, som under samma period har uppdaterat sina behandlingsrekommendationer vid depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom [1]. Socialstyrelsens riktlinjer och Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer kompletterar varandra. Riktlinjerna ger till exempel ofta rekommendationer om behandling utifrån en grupp läkemedel, till exempel antidepressiva läkemedel. Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer kompletterar då Socialstyrelsens rekommendationer med att ge vägledning om olika preparatgrupper samt enskilda preparat.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer och Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer skiljer sig däremot åt när det gäller primära mottagare och syfte. Socialstyrelsens riktlinjer och rekommendationer riktar sig framför allt till beslutsfattare inom hälso- och sjukvården och har som syfte att stimulera användandet av vetenskapligt utvärderade och effektiva åtgärder samt vara ett underlag för öppna och systematiska prioriteringar. Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer vänder sig till förskrivare och är ett mer kliniskt tillämpbart kunskapsstöd.
Förutom Läkemedelsverket har företrädare för sjukvårdshuvudmännen, patientorganisationer, specialistföreningar och andra intresseorganisationer och medicinskt sakkunniga medverkat. Sjukvårdshuvudmännen har genom Nationella samordningsgruppen för kunskapsstyrning (NSK) nominerat experter till prioriteringsarbetet och förberett de regionala seminarier som ordnas efter publiceringen av remissversionen av riktlinjerna.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är via arbetsgruppen för depression och ångest inom programområde psykisk hälsa en central samarbetspartner för implementeringen av dessa riktlinjer. Deras uppdrag är i huvudsak att ta fram nationella kunskapsstöd och att konkretisera Socialstyrelsens nationella riktlinjer för depression och ångestsyndrom samt att identifiera prioriterade områden som Socialstyrelsen i detta arbete inte täckt in.
Referenser
- Läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna. Information från Läkemedelsverket 6 :2016.
Projektorganisation
Projektledning
Gerhard Andersson
områdesansvarig psykologisk behandling (t.o.m. maj 2015) professor, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, Linköpings universitet och Karolinska Institutet
Anders Berg
projektledare (fr.o.m mars 2017)
Cecilia Björkelund
områdesansvarig primärvård, professor i allmänmedicin, Göteborgs universitet, specialistläkare i allmänmedicin, Närhälsan, Västra sjukvårdsregionen
Mats Fredrikson
områdesansvarig psykologisk behandling (fr.o.m. maj 2015), senior professor i klinisk psykologi, Uppsala universitet, forskare, Karolinska Institutet
Mårten Gerle
adjungerad medicinskt sakkunnig specialist i psykiatri , Socialstyrelsen (t.o.m januari 2015)
Lena Hansson
delprojektledare vetenskapligt underlag, Socialstyrelsen (fr.o.m. juni 2015)
Tord Ivarsson
områdesansvarig barn och ungdomar, docent, associate professor, barn- och ungdomspsykiatri, Göteborgs universitet, forskare, Helseregion Øst og Sør i Oslo (RBUP
Øst og Sør)
Håkan Jarbin
adjungerad, områdesansvarig barn och ungdomar, överläkare, medicine doktor, BUP Halland
Lars von Knorring
medicinskt sakkunnig, professor emeritus, Institutionen för neurovetenskap, psykiatri, Uppsala universitet
Julia Leonova Edlund
projektledare, Socialstyrelsen (april 2014–oktober 2015)
Johan Lundberg
docent, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, specialist i psykiatri, överläkare, sektionschef, Sektionen för affektiva sjukdomar, Norra Stockholms psykiatri, Stockholms sjukvårdsregion
Melinda Mild
delprojektledare vetenskapligt underlag, Socialstyrelsen (januari 2015 – september 2017)
Anna Nyberg
projektledare, Socialstyrelsen (t.o.m mars 2014)
Lise-Lotte Risö-Bergerlind
prioriteringsordförande, psykiater, legitimerad psykoterapeut, chef Regionalt kunskapsstöd för psykisk hälsa i Västra Götaland
Karin Rydin
delprojektledare vetenskapligt underlag, Socialstyrelsen (t.o.m. maj 2015)
Ingela Skärsäter
områdesansvarig hälsa och vård, professor, legitimerad sjuksköterska, områdesansvarig omvårdnad och vårdvetenskap, Högskolan i Halmstad
Anna Westlind Johnsson
projektledare, Socialstyrelsen (november 2015–december 2016)
Arbetet med det vetenskapliga underlaget
Erik Andersson
medicine doktor, legitimerad psykolog, Karolinska Institutet
Malin André
docent,specialist i allmänmedicin, Uppsala-Örebro sjukvårdsregion
Filip Arnberg
docent i klinisk psykologi, Uppsala universitet, psykolog, Akademiska sjukhuset
Eva Arvidsson
medicine doktor, specialist i allmänmedicin, Futurum, Primärvårdens FoU-enhet, Jönköping
Johannes Björkstrand
legitimerad psykolog, Uppsala universitet
Robert Bodén
docent i psykiatri, Uppsala universitet, överläkare, Akademiska sjukhuset
Benjamin Bohman
medicine doktor, legitimerad psykolog, Kompetenscentrum för psykoterapi, Centrum för psykiatriforskning, Karolinska Institutet/Stockholms läns landsting
Stephan Ehlers
specialist i barn- och ungdomspsykiatri, medicine doktor, BUP Sahlgrenska universitetssjukhuset
Pia Enebrink
docent, sektionen för psykologi, Karolinska Institutet
Fredrik Falkenström
legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, filosofie doktor, lektor Linköpings universitet
Maria Enggren Zavisic
socialpolitisk strateg
Jonas Engman
adjunkt och doktorand i klinisk psykologi, legitimerad psykolog, Uppsala universitet
Andreas Frick
filosofie doktor, legitimerad psykolog, Uppsala universitet
Catharina Gåfvels
docent, socionom/kurator, Karolinska Institutet
Lena Hedlund
legitimerad fysioterapeut, filosofie doktor, specialist psykiatri och psykosomatik, Södra sjukvårdsregionen
Fredrik Hieronymus
doktorand, Sahlgrenska Akademien
Håkan Jarbin
överläkare, medicine doktor, BUP Halland
Mats Johnson
medicine doktor, Göteborgs universitet, överläkare, BNK, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Najah Khalifa
överläkare, medicine doktor, Instutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet
Marie Kivi
legitimerad psykolog, filosofie doktor, forskare vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet
Peter Lilliengren
filosofie doktor, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, Stockholms universitet
Annika Lindgren
filosofie doktor, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut , Karolinska Institutet
Johan Lundberg
docent, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, specialist i psykiatri, överläkare, sektionschef, Sektionen för affektiva sjukdomar, Norra Stockholms psykiatri, SLSO, Stockholms sjukvårdsregion
Johanna Motilla Hoppe
doktorand, Uppsala universitet, legitimerad psykolog, Akademiska sjukhuset
Anna Nager
specialist i allmänmedicin, medicine doktor, sektionen för allmänmedicin, Karolinska Institutet
Axel Nordenskjöld
medicine doktor, Örebro universitet, överläkare, Universitetssjukhuset Örebro
Björn Philips
biträdande professor i psykologi, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, Linköpings universitet
Carl Sellgren
medicine doktor, filosofie doktor, Broad Institute of MIT and Harvard, Mass General Hospital, specialist i psykiatri
Gudmundur Skarphedinsson
filosofie doktor, forskare, Center for Child and Adolescent Mental Health, Eastern and Southern Norway, Oslo
Ingmarie Skoglund
medicine doktor, filosofie doktor, specialist i allmänmedicin, distriktsläkare vid Södra Torgets Vårdcentral, Borås
Ingela Skärsäter
professor, legitimerad sjuksköterska, specialist i psykiatrisk omvårdnad , Högskolan i Halmstad
Cecilia Svanborg
registerhållare SibeR, leg psykoterapeut, medicine doktor, överläkare psykiatri, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge
Mikael Tiger
medicine doktor, Karolinska Institutet, överläkare, Psykiatri Nordväst, Stockholms sjukvårdsregion
Lena Wallin
specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri, Västra sjukvårdsregionen
Sarah Vigerland
medicine doktor, Karolinska Institutet, legitimerad psykolog, Barn- och ungdomspsykiatrin, Stockholms sjukvårdsregion
Catharina Winge Westholm
överläkare, specialist i barn och ungdomspsykiatri, Västra sjukvårdsregionen
Sandra af Winklerfelt
specialist i allmänmedicin, verksamhetschef Liljeholmens vårdcentral, Stockholm, doktorand, sektionen för allmänmedicin, Neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet
Hans Ågren
professor emeritus, Göteborgs universitet
Arbetet med det hälsoekonomiska underlaget
Ingela Björholt
områdesansvarig hälsoekonomi, verkställande direktör, Nordic Health Economics AB
Annabelle Forsmark
senior scientist, Nordic Health Economics AB
Prioriteringsarbetet
Harald Aiff
medicine doktor, Göteborgs Universitet, specialist i psykiatri, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Ullvi Båve
medicine doktor och psykiater, Norra Stockholms psykiatri , Stockholms sjukvårdsregion
Malin Bäck
doktorand, Linköpings universitet, auktoriserad socionom, legitimerad psykoterapeut, handledare i IPT, Sydöstra sjukvårdsregionen
Maria Carlsson
legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, NU-sjukvården, BUP-verksamheten , Västra sjukvårdsregionen
Louise Danielsson
medicine doktor, legitimerad sjukgymnast, Närhälsan Gibraltar Rehabmottagning och Göteborgs universitet
Kersti Ejeby
verksamhetschef, medicine doktor, specialist i allmänmedicin, Gustavsbergs vårdcentral
Monica Engman
legitimerad sjuksköterska med specialistsjuksköterskeexamen i psykiatrisk vård, Norra sjukvårdsregionen
Anna-Karin Fahlén
distriktsläkare, Norra sjukvårdsregionen
Alexandra Grankvist
arbetsterapeut, Affektiva mottagningen, Vuxenpsykiatrin Norra sjukvårdsregionen
Lena Hedlund
legitimerad fysioterapeut, filosofie doktor, specialist psykiatri och psykosomatik, Södra sjukvårdsregionen
Karin Melin
doktorand, Göteborgs universitet, legitimerad sjuksköterska, specialist i psykiatrisk vård, sektionsledare, BUP Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Stefan Hugestrand
legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, Västra sjukvårdsregionen
Ingvar Karlsson
docent, Sahlgrenska Akademin Göteborg, överläkare, Tinamottagningen, Kungsporten
Anders Klingström
socionom, legitimerad psykoterapeut, handledare, Stockholms sjukvårdsregion
Bjarne Nilsson Olinder
verksamhetschef, BUP, överläkare, Sydöstra sjukvårdsregionen
Göran Nyberg
psykiater, överläkare, Psykiatriska kliniken Skellefteå lasarett
Adriana Ramirez
överläkare, medicine doktor, Akademiska sjukhuset
Anna Santesson
specialist i barn- och ungdomspsykiatri, överläkare, BUP Halland
Diana Segerstedt
legitimerad psykoterapeut, Norra sjukvårdsregionen
Pirjo Stråte
vice ordförande, Riksförbundet SPES
Jan Svedlund
professor i psykiatri, legitimerad psykoterapeut, överläkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Irene Svenningsson
medicine doktor, distriktssköterska, vårdcentralschef, Närhälsan Färgelanda vårdcentral
Ulf Svensson
medicinsk rådgivare, allmänläkare, Regionalt kunskapsstöd för psykisk hälsa, Västra sjukvårdsregionen
Jimmie Trevett
förbundsordförande, Riksförbundet för social och mental hälsa
Lena Widing
distriktssköterska, Akademiska barnsjukhuset, Uppsala
Ulrika Ökvist Dahlberg
legitimerad psykolog, Vuxenpsykiatrin Piteå älvdals sjukhus
Arbetet med indikatorer
Malin André
docent, specialist i allmänmedicin, Uppsala-Örebro sjukvårdsregion
Tobias Edbom
medicine doktor, BUP, Uppsala-Örebro sjukvårdsregion
Mikael Havasi
statistiker, Socialstyrelsen
Lars von Knorring
registerhållare ECT-registret, professor emeritus, Institutionen för neurovetenskap, psykiatri, Uppsala universitet
Agneta Schröder
docent, leg sjuksköterska, region Örebro län, professor NTNU, Norge
Riitta Sorsa
projektledare, Socialstyrelsen
Cecilia Svanborg
registerhållare SibeR, leg psykoterapeut, medicine doktor, överläkare psykiatri, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge
Anne Tiainen
utredare, Socialstyrelsen
Andra medverkande
Natalia Berg
informationsspecialist, Socialstyrelsen
Linn Cederström
redaktör, Socialstyrelsen
Maria Ennefors
kommunikatör, Socialstyrelsen (t.o.m september 2016)
Sofie Hellgren
redaktör, Socialstyrelsen (t.o.m. april 2016)
Ulf Johnson
utredare, Socialstyrelsen
Caroline Mandoki
administratör, Socialstyrelsen
Elin Sohlberg
utredare, Socialstyrelsen
Alexander Sjöblom
administratör, Socialstyrelsen
Katrin Tonnes
kommunikatör, Socialstyrelsen (fr.o.m oktober 2016)
Karin Wallis
delprojektledare digitalisering, informationsstruktur och fackspråk, Socialstyrelsen
Arvid Widenlou Nordmark
enhetschef (t.o.m september 2017), Socialstyrelsen
Sofia von Malortie
utredare, Socialstyrelsen
Erik Åhlin
tf enhetschef (fr.o.m. augusti 2017), Socialstyrelsen
Ekonomiska och organisatoriska konsekvenser
Bedömda kostnader och kostnadseffektivitet
Socialstyrelsen har bedömt kostnaderna av samtliga behandlingsåtgärder för lindrig till medelsvår depression. De bedömda kostnaderna omfattar direkta kostnader som belastar hälso- och sjukvården och har skattats utifrån data i olika rapporter, publikationer och prislistor.
Anledningen till att fokusera bedömningen av kostnader till behandlingsåtgärder för lindrig till medelsvår depression är att Socialstyrelsen i sitt arbete med att rangordna tillstånds- och åtgärdspar i första hand utgår från tillståndets svårighetsgrad och åtgärdens effekt. För svåra tillstånd eller åtgärder med god effekt är den hälsoekonomiska aspekten av underordnad betydelse vid rangordningen. Vid lindrigare tillstånd eller åtgärder med liten eller oklar effekt är dock åtgärdens kostnadseffektivitet av större betydelse.
Myndighetens bedömning visar att samtliga behandlingskostnader understiger 17 000 kronor under ett år, (se specificerade kostnader för olika åtgärder i Metodbeskrivningen). Kostnaderna motsvarar en behandlingsomgång. För att kostnaden ska bedömas som låg per kvalitetsjusterat levnadsår, vilket definieras som mindre än 100 000 kronor enligt Socialstyrelsens bedömningsintervall, krävs alltså en motsvarande ökning av livskvalitetsindex med minst 0,17. I en stor svensk studie av patienter inom primärvården som påbörjat och fullföljt läkemedelsbehandling eller psykologisk behandling vid depression uppmättes i medel en ökning i livskvalitetsindex efter 6 månader till 0,16 vid lindrig, 0,22 vid medelsvår samt 0,35 vid svår depression [1]. Baserat på dessa beräkningar är det rimligt att anta att samtliga behandlingsåtgärder vid lindring till medelsvår depression är kostnadseffektiva ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv.
Beräkningarna av kostnadseffektiviteten har utgått från tillståndet depression. Majoriteten av åtgärderna vid ångestsyndrom är desamma eller liknar dem för lindrig till medelsvår depression. Vi antar därför att samtliga åtgärder vid både depression och ångestsyndrom är kostnadseffektiva. Överförbarheten av den beräknade kostnadseffektiviteten för vuxna från lindrig till medelsvår depression till ångestsyndrom innefattar dock ett visst mått av osäkerhet. Dock har både psykologisk behandling och läkemedelsbehandling god effekt vid båda tillstånden, vilket stödjer antagandet att kostnadseffektiviteten går att överföra till övriga tillstånd.
Sammanfattning av konsekvenser
De ekonomiska konsekvenserna av rekommendationerna innebär generellt sett ökade kostnader för hälso- och sjukvården. På sikt förväntas dock de ökade kostnaderna för hälso- och sjukvården balanseras av minskade kostnader till följd av en bättre och mer effektiv vård.
Sammantaget är de ekonomiska konsekvenserna av rekommendationerna en omfördelning av resurser, där resurser som satsas tidigt i vårdkedjan innebär att det är möjligt att undvika lika stora eller större kostnader längre fram. Tidig upptäckt och effektiv behandling inom primärvården förväntas till exempel minska behovet av sluten vård för de här tillstånden. Bedömningen avser nationell nivå och konsekvenserna kan därmed skilja sig lokalt och regionalt.
Socialstyrelsens analys visar också att de direkta kostnaderna för hälso- och sjukvården endast utgör en mindre (12–35 procent) del av den totala kostnaden för samhället. I stället utgör de indirekta samhällskostnaderna (för till exempel sjukskrivning och förtidspensionering) den stora delen och uppgår uppskattningsvis till cirka 65 000–160 000 kronor per person och år [2-4]. Detta innebär att ur ett samhällsperspektiv är behandlingsåtgärder vid lindrig till medelsvår depression inte bara kostnadseffektiva, utan med stor sannolikhet även kostnadsbesparande.
Statistik som gäller förstämningssyndrom (dit bland annat depression räknas) visar att andelen som diagnostiseras med detta tillstånd mer än tredubblats under det senaste decenniet [5]. En stor andel av ökningen utgörs av ungdomar 15–19 år, men utvecklingen ses även i åldersgruppen 10–14 år. Detta innebär att hälso- och sjukvården har ett snabbt växande behov av förstärkta resurser, inte minst då den ökande andelen ungdomar med förstämningssyndrom utöver lidande kan innebära stora ekonomiska konsekvenser på längre sikt.
De direkta kostnaderna för behandling av ångestsyndrom kan antas vara desamma som vid motsvarande åtgärder vid depression. Kostnaderna kan också anses vara desamma för barn och ungdomar som för vuxna.
Tabellen nedan sammanfattar bedömningarna av förändrade kostnader på kort respektive lång sikt för de centrala rekommendationer som kan förväntas få störst konsekvenser för hälso- och sjukvården. Med kort sikt avses den förväntade kostnadsutvecklingen under det att riktlinjerna träder i kraft och under införandet av rekommendationerna. Med lång sikt avses den uppskattade kostnadsutvecklingen därefter, från cirka två år och framåt.
Referenser
- Sobocki, P, Ekman, M, Agren, H, Krakau, I, Runeson, B, Martensson, B, et al. Health-related quality of life measured with EQ-5D in patients treated for depression in primary care. Value in health : the journal of the International Society for Pharmacoeconomics and Outcomes Research. 2007; 10(2):153-60.
- Ekman, M, Granstrom, O, Omerov, S, Jacob, J, Landen, M. Kostnader for bipolär sjukdom, depression, schizofreni och ångest. Rätt behandlingar kan få stora positiva samhällsekonomiska effekter. Lakartidningen. 2014; 111(34-35):1362-4.
- von Knorring, L, Akerblad, AC, Bengtsson, F, Carlsson, A, Ekselius, L. Cost of depression: effect of adherence and treatment response. European psychiatry : the journal of the Association of European Psychiatrists. 2006; 21(6):349-54.
- Sobocki, P, Ekman, M, Agren, H, Krakau, I, Runeson, B, Martensson, B, et al. Resource use and costs associated with patients treated for depression in primary care. The European journal of health economics : HEPAC : health economics in prevention and care. 2007; 8(1):67-76.
- Socialstyrelsen. Socialstyrelsens statistikdatabas-diagnoser i öppen vård.
Rekommendationerna bedöms kunna innebära organisatoriska konsekvenser i form av organisationsförändringar, nyrekryteringar samt kompetenssatsningar.
Tabellen över organisatoriska konsekvenser sammanfattar bedömningen av de organisatoriska förändringarna för de rekommendationer som kan förväntas få störst konsekvenser för hälso- och sjukvården.
| Åtgärd | Kort sikt | Lång sikt |
|---|---|---|
| Utredning och omhändertagande | ||
| Hög tillgänglighet primär bedömning | ↑ | ↓ |
| Aktiv uppföljning | ↑ | → |
| Somatisk anamnes och undersökning | ↑ | ↓ |
| Diagnostik | ↑ | ↓ |
| Depression hos vuxna | ||
| Psykologisk behandling med KBT | ↑ | → |
| Depression hos barn och ungdomar | ||
| Psykopedagogisk behandling | ↑ | ↓ |
| Psykologisk behandling med KBT | ↑ | → |
| Ångestsyndrom hos vuxna | ||
| Psykologisk behandling | ↑ | → |
| Ångestsyndrom hos barn och ungdomar | ||
| Psykopedagogisk behandling | ↑ | ↓ |
| Psykologisk behandling med KBT | ↑ | → |
| Åtgärd | Organisatorisk konsekvens |
|---|---|
| Utredning och omhändertagande | |
| Hög tillgänglighet primär bedömning | Ja. Utbildning och rekrytering av vårdpersonal inom primärvård samt rekrytering inom barn- och ungdomspsykiatri behövs. |
| Aktiv uppföljning | Viss. Struktur och resurser för uppföljning och högre kontinuitet behövs. Ökat antal vårdkontakter och ökad samverkan mellan vårdnivåer. |
| Somatisk anamnes och undersökning | Viss. Utökad samverkan mellan primär- och specialistvård samt mellan olika specialiteter krävs, t.ex. mellan allmänmedicin och psykiatri. |
| Diagnostik | Ja. Utbildning för att genomföra och tolka strukturerade och semistrukturerade intervjuer krävs. |
| Depression hos vuxna | |
| Psykologisk behandling med KBT | Ja. Ökat behov av utbildad vårdpersonal. Behov av vikarier under utbildningstiden om fortbildning av befintlig personal. |
| Repetitiv transkraniell magnetstimulering | Eventuellt. Kan kräva satsning på fler kliniker som utför rTMS. Alternativt en förstärkning av personalresurser vid de kliniker som utför rTMS i dag. |
| Depression hos barn och ungdomar | |
| Psykopedagogisk behandling | Ja. Ökat behov av utbildad vårdpersonal. |
| Psykologisk behandling med KBT | Ja. Ökat behov av utbildad vårdpersonal. Behov av vikarier under utbildningstiden. |
| Ångestsyndrom hos vuxna | |
| Psykologisk behandling | Ja. Ökat behov av utbildad vårdpersonal. Behov av vikarier under utbildningstiden. |
| Ångestsyndrom hos barn och ungdomar | |
| Psykopedagogisk behandling | Ja. Ökat behov av utbildad vårdpersonal. |
| Psykologisk behandling med KBT | Ja. Ökat behov av utbildad vårdpersonal. Behov av vikarier under utbildningstiden. |
Kompletterande kunskapsstöd
Barn och ungdomar
Ett samlat kunskapsstöd inom hälsa, vård och omsorg för området barn och unga finns på webbplatsen Kunskapsguiden.se/barn-och-unga. Det finns bland annat information om aktuella kurser och utbildningar för vårdpersonal samt stöd för de som arbetar med ensamkommande barn från andra länder.
Svenska föreningen för barn och ungdomspsykiatri (SFBUP) har tagit fram kliniska riktlinjer för barn och ungdomar med depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom (OCD). Dessa finns tillgängliga på www.sfbup.se/vardprogram.
Flera sjukdomar samtidigt
Att en person har flera sjukdomar samtidigt (samsjuklighet) är vanligt förekommande vid depression och ångestsyndrom, precis som vid andra sjukdomar som behandlas inom hälso- och sjukvården. Det är till exempel vanligt med neuropsykiatriska tillstånd, andra psykiatriska funktionsnedsättningar, smärtproblematik samt missbruk hos personer med depression eller ångestsyndrom. Dessutom är prognosen för kroppsliga sjukdomar ofta sämre om personen har en samtidig depression.
Stöd i form av nationella riktlinjer för vård vid några av de samtidiga tillstånd som personer med depression eller ångestsyndrom kan vara drabbade av finns på Socialstyrelsens webbplats.
Ett exempel är Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende [1] som innehåller specifika rekommendationer om behandling av missbruks- och beroendeproblematik hos personer med depression eller ångestsyndrom.
Förebyggande vård
Ohälsosamma levnadsvanor, exempelvis i form av otillräcklig fysisk aktivitet, rökning eller riskbruk av alkohol, är en viktig faktor vid både depression och ångestsyndrom. Rekommendationer för att stödja personer med ohälsosamma levnadsvanor finns i Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor [2].
Läkemedelsbehandling vid depression och ångestsyndrom
Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer [3] ger vägledning för förskrivande läkare om läkemedelsbehandling vid depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom. Rekommendationerna omfattar barn och ungdom, vuxna och äldre, vid graviditet och amning och vid samtidigt substansmissbruk.
Metodstöd
Socialstyrelsen har tagit fram ett utbildnings- och informationsmaterial som stöd för användning av den strukturerade intervjun MINI i primärvården. Materialet – M.I.N.I. – Stöd för diagnostik av psykisk ohälsa inom primärvården – finns tillgängligt på Kunskapsguidens webbplats. Socialstyrelsen har också tagit fram en rapport om hur hälso- och sjukvården kan arbeta för att minska de negativa effekterna av minnesstörningar efter ECT. Rapporten Minnesstörningar hos patienter som behandlats med ECT – Om information och delaktighet för patienter och närstående [4] finns att ladda ner från Socialstyrelsens webbplats.
Patientsäkerhet
Socialstyrelsen har tagit fram en webbsida för hur de som arbetar i hälso- och sjukvården kan förebygga vårdskador [5]. Här finns exempelvis samlad kunskap om suicidprevention och andra förebyggande åtgärder i vården vid depression och ångestsyndrom.
Vård av äldre
Äldre personer riskerar att inte ges företräde eller rätt behandling, trots stora hälso- och vårdbehov. Det är dock inte en persons ålder som avgör om man bör få en behandling eller inte, utan möjligheten att tillgodogöra sig den.
Äldres särskilda förutsättningar, till exempel eventuell svår samsjuklighet och skörhet, kan dock påverka tillämpbarheten av Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Att följa enskilda rekommendationer i riktlinjerna kan i vissa fall riskera att leda till felbehandling när det gäller denna grupp. Det kan gälla såväl under- som överbehandling, och det är därför viktigt att hälso- och sjukvården i vårdprogram och liknande beaktar i vilken mån rekommendationer från de nationella riktlinjerna kan tillämpas för gruppen.
I rapporten Behandling av depression hos äldre från statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) från år 2015 utvärderas läkemedelsbehandling, psykologisk behandling och ett antal andra metoder. Rapporten visar att när det gäller depression hos äldre kan psykologisk behandling i form av så kallad problemlösningsterapi ha effekt [6]. Den visar också att antidepressiva läkemedel inom gruppen SSRI-preparat har sämre effekt hos äldre än hos den övriga befolkningen. Antidepressiva läkemedel kan öka risken för exempelvis fallskador, mag-tarmblödning och hjärtpåverkan, och har associerats med överdödlighet hos äldre [7]. För behandling av ångestsyndrom är det vetenskapliga underlaget otillräckligt för behandling med SSRI-preparat av äldre.
Vägledning om hur nationella riktlinjer kan anpassas för äldre finns i bilagan Mest sjuka äldre och nationella riktlinjer som finns att ladda ner från Socialstyrelsens webbplats.
Socialstyrelsens Indikatorer för god läkemedelsterapi hos äldre är ett stöd för att ge äldre en säker läkemedelsbehandling. Indikatorerna uppdateras för närvarande [8].
Myndighetens rapport Läkemedel som kan öka risken för fallskada eller mag-tarmblödning hos äldre uppmärksammar de risker en hög förskrivning av antidepressiva läkemedel till äldre kan medföra [7].
Läkemedelsverkets rekommendationer om läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom omfattar också specifik vägledning om förskrivning till äldre.
Svenska psykiatriska föreningens kliniska riktlinjer för äldrepsykiatri omfattar både utredning och behandling och tar bland annat upp vanligt förekommande samsjuklighet [9].
Referenser
- Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende. Stockholm: Socialstyrelsen; 2015.
- Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor. Stockholm: Socialstyrelsen; 2017.
- Läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna. Information från Läkemedelsverket 6 :2016.
- Minnesstörningar hos patienter som behandlats med ECT. Om information och delaktighet för patienter och närstående. Stockholm: Socialstyrelsen; 2016. Rapport 2016-5-29.
- Socialstyrelsen. Samlat stöd för patientsäkerhet. Hämtad 2017-09-29 från https://patientsakerhet.socialstyrelsen.se/.
- Behandling av depression hos äldre. En systematisk litteraturöversikt. Stockholm: SBU; 2015. Rapport 233.
- Läkemedel som kan öka risken för fallskada eller mag-tarmblödning hos äldre. Fokus på antidepressiva läkemedel. Stockholm: Socialstyrelsen; 2016. Rapport 2016-6-60.
- Indikatorer för god läkemedelsterapi. Stockholm: Socialstyrelsen; 2010. Rapport 2010-6-29.
- Äldre psykiatri. Kliniska riktlinjer för utredning och behandling. Stockholm: Svenska psykiatriska föreningen; 2013.
Filter
Välj att visa rekommendationer inom ett visst åtgärdsområde.
Rangordning 1–10
Åtgärder som hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten antingen bör, kan eller endast i undantagsfall kan erbjuda. De rangordnade åtgärderna har dokumenterad effekt eller stöd i beprövad erfarenhet. De redovisas i en skala från 1 till 10 efter angelägenhetsgrad. Siffran 1 anger åtgärder med högst prioritet och 10 anger åtgärder med lägst prioritet.
Icke-göra
Åtgärder som bör utmönstras ur hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten. Det beror antingen på att det finns underlag för att en åtgärd inte ger någon nytta, att den är påtagligt ogynnsam för individen eller att fyndet av de diagnostiska åtgärderna inte påverkar den fortsatta handläggningen.
FoU (forskning och utveckling)
Åtgärder där det vetenskapliga underlaget är otillräckligt, men där pågående eller kommande forskning kan tillföra ny kunskap. Dessa åtgärder bör hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten inte utföra rutinmässigt, utan endast inom ramen för forskning och utveckling i form av systematisk utvärdering.
Fler filter
Välj att visa rekommendationer som har eller inte har indikatorer för uppföljning.
Välj att visa de rekommendationer som har beskrivningar av vilka ekonomiska och organisatoriska konsekvenser som ett införande av rekommendationerna får för hälso- och sjukvården eller socialtjänsten.
Kontakta oss
Har du frågor eller synpunkter om rekommendationer? Kontakta oss på digitala-nationella-riktlinjer@socialstyrelsen.se