Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd

Schizofreni är en psykossjukdom som innebär en förändrad verklighetsuppfattning samt nedsatt funktion på ett eller flera områden, exempelvis i arbetslivet, relationer med andra människor och förmåga att ta hand om sig själv. Schizofreniliknande tillstånd omfattar sådant som schizofreniform psykos, schizoaffektivt syndrom, kroniska vanföreställningssyndrom, korta och övergående psykotiska syndrom samt ospecificerad icke-organisk psykos.

Schizofreni är den vanligaste diagnosen bland alla psykossjukdomar och tillhör en av de tio mest funktionshindrande sjukdomarna i västvärlden [1]. I Sverige insjuknar 1 500–2 000 personer i schizofreni varje år. Sjukdomsdebuten sker vanligen runt 18–30 års ålder. Förekomsten i befolkningen är cirka 0,4 procent, men högre i storstadsområden med hög andel utlandsfödda samt i områden med låg socioekonomisk status. I Sverige har 30 000–40 000 personer diagnosen schizofreni och en stor andel av patienterna som vårdas inom den slutna psykiatriska vården har sjukdomen.

Schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd medför nedsatt autonomi, till exempel i form av svårigheter att vara med och fatta beslut om vård och stöd. Vården och omsorgen behöver kompensera för detta. Förutsättningar för att stärka autonomi och delaktighet kan skapas exempelvis genom kontinuitet i vård- och omsorgskontakter och genom att olika vård- och stödinsatser samordnas. Delaktighet och goda relationer till personalen ger i sin tur ökade förutsättningar för återhämtning [2]. För att tillförsäkra denna grupp en god och jämlik vård och omsorg på lika villkor är det viktigt att inte underskatta eller nedprioritera möjligheter till delaktighet.

Psykossjukdomar yttrar sig på delvis olika sätt hos kvinnor och män. Kvinnor insjuknar ofta lite senare i livet och symtombilden kan se lite olika ut utifrån kön. Män har ofta mer av de så kallade negativa symtomen (exempelvis likgiltighet och tillbakadragenhet), medan kvinnor har mer paranoida vanföreställningar och hörselhallucinationer [3, 4]. Kvinnor har ofta en bättre funktionsnivå före insjuknandet och en bättre prognos. De svarar också i regel bättre på antipsykotisk läkemedelsbehandling, men är känsligare för biverkningar än män. Män behöver som regel högre doser för att uppnå önskad effekt [5-10]. Kvinnor i gruppen utsätts också i högre grad för sexuellt våld och andra traumatiska händelser [11]. Vården och omsorgen behöver ha dessa generella könsskillnader i åtanke för att möta individens behov på bästa sätt.

Även kulturella faktorer kan påverka behoven av vård och omsorg, och i bemötandet av personer med psykossjukdom från andra kulturer behöver personalen kunskap om hur detta kan påverka upplevelser av psykisk sjukdom. Vid Transkulturellt centrum inom Stockholms läns landsting finns bland annat kunskapsstöd och utbildning för personal inom vård och omsorg [12].

Vanligt med samsjuklighet

Personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd får oftare kroppsliga sjukdomar än andra personer, till exempel hjärt-kärlsjukdomar och diabetes [13]. Det beror troligen på en kombination av ohälsosam livsstil och metabola biverkningar av vissa antipsykotiska läkemedel. Det kan också bero på att personer med psykisk ohälsa får sämre somatisk vård än befolkningen i övrigt [14]. Socialstyrelsen har i en serie studier visat att personer med psykossjukdom riskerar att få mindre ändamålsenlig behandling än övrig befolkning vid tillstånd som akut hjärtinfarkt, stroke, diabetes och cancer, samt att de sannolikt kommer senare till vården med sina besvär [15-18]. Exempelvis befann sig kvinnor med psykossjukdom i ett senare stadium av sin bröstcancer än övriga bröstcancerpatienter när de fick diagnos och behandling. Detta indikerar att de troligen inte går på screening i samma utsträckning som andra kvinnor och att bröstcancern därför upptäcks senare. Påfallande är att när väl sjuklighet konstaterats verkar personer med psykossjukdom inte få samma insatser som övriga. Myndighetens analyser visar exempelvis att vid akut förstagångsinfarkt fick personer med psykossjukdom inte ballongvidgning av hjärtats kranskärl i samma omfattning som övriga patienter. Sannolikheten att vid åderförkalkning i halspulsådern få halskärlskirurgi utförd var också lägre. Vid båda tillstånden hämtade personer med psykossjukdom i lägre utsträckning ut läkemedel i sekundärpreventivt syfte.

Sammantaget framgår det av ovan nämnda studier att gruppen riskerar sämre prognos vid allvarlig somatisk sjukdom vilket också visar sig i förhöjda risker att avlida i samband med de sjukdomstillstånd som analyserades [18-21]. Dessa resultat kan delvis förklara varför medellivslängden för personer med schizofreni i genomsnitt är 15 år kortare för män och 12 år kortare för kvinnor, jämfört med befolkningen i övrigt [19].

Även psykisk samsjuklighet är vanlig vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd [20]. Ungefär hälften av patienterna har depression och minst en fjärdedel har ångestsyndrom, antingen innan insjuknandet eller samtidigt med psykossjukdomen [21]. Patienter med schizofreni har ofta även kognitiva funktionshinder som angränsar till autism och autismliknande tillstånd.

Det är också vanligt med samtidigt missbruk och beroende av till exempel alkohol eller narkotika. Närmare hälften av alla med schizofreni har ett långvarigt substansberoende. Missbruket försvårar diagnostik och behandling, och de som har ett samtidigt substansmissbruk har ofta allvarligare psykiska symtom. Kombinationen psykisk sjukdom och substansberoende ger ökad risk för ensamhet, hemlöshet, följdsjukdomar, dålig följsamhet till medicinsk behandling, ökad familjebörda, upprepade återfall i både psykisk sjukdom och missbruk samt i värsta fall självmord [13, 20]. Både psykiatrin och beroendevården behöver ha en beredskap för att erbjuda adekvat hjälp till denna patientgrupp. I dessa riktlinjer rekommenderas integrerade åtgärder för den psykiska sjukdomen och beroendesjukdomen.

Närstående kan ge och behöva stöd

Närstående till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd får ofta bära ett stort ansvar för den som drabbats. De kan bidra till vården och omsorgen med ett annat perspektiv på individens situation, och ska om inte individen motsätter sig det ges möjlighet att delta i planering av vård och insatser, enligt HSL och socialtjänstlagen. Inom ramen för case management, som rekommenderas i dessa riktlinjer, jobbar man ofta med en så kallad resursgrupp där anhöriga om möjligt ska ingå. Det är ett sätt att ta vara på de närståendes kompetens.

Närstående kan också behöva stöd för egen del. Stödet behöver naturligtvis se olika ut beroende på vilken relation de anhöriga har till den som är sjuk: om de är föräldrar och syskon eller om de är partner eller barn till den som är sjuk.

I dessa riktlinjer rekommenderas psykopedagogisk utbildning och familjepsykoedukation, för att både den som drabbats av psykossjukdom och närstående ska kunna få information om psykossjukdom, vad det finns för stöd och behandling och stöd i att hantera situationen. Utöver det ansvarar kommunerna för stöd till närstående enligt 5 kap. 10 § SoL. Bestämmelsen i socialtjänstlagen tydliggör att socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta för personer som hjälper, vårdar eller stödjer en närstående.

Återhämtning från psykisk sjukdom

En person som blir psykiskt sjuk förlorar helt eller delvis makten över sitt liv. I dessa riktlinjer använder myndigheten begreppet återhämtning för den process som handlar om att återta den makten: över sina psykiska symtom, över det stöd eller den behandling man behöver och över sin egen och omvärldens bild av en som person.

Man kan tala om social respektive total återhämtning, där social återhämtning beskriver en situation där individen har ett normalt socialt liv, där psykiska symtom kan finnas kvar men inte överskuggar tillvaron, där individen ka ha viss kontakt med psykiatrin och socialtjänsten men inte behöver heldygnsvård. Vid total återhämtning besväras individen inte längre av psykiska symtom och har ingen kontakt med psykiatrin eller socialtjänsten [22].

Både hälso- och sjukvården och socialtjänsten behöver arbeta återhämtningsinriktat, vilket bland annat handlar om att arbeta relationsbyggande och stärka och stödja individen på olika sätt. Relationen behöver vara inriktad på samarbete, och personalen behöver förmedla hopp om att livet kan bli bättre. I ett återhämtningsinriktat arbetssätt ingår att stärka personens engagemang, vilja till förändring och förmåga att ta ansvar för och ta hand om sig själv. Att stödja personen att etablera relationer med andra människor och att hitta och inta betydelsefulla roller i samhällslivet är andra viktiga komponenter. Vidare behöver personalen erbjuda vägledande, utbildande och praktiskt stöd, motarbeta stigma och arbeta för ett stärkt medborgarskap [23].

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd omfattas av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Funktionshinder uppstår enligt konventionen i samspelet mellan individen och omgivningen, i form av attityder och miljö som hindrar individens fulla och verkliga deltagande i samhället på samma villkor som andra. Därför behöver attityder och miljö förändras så att personer med funktionsnedsättning kan vara delaktiga på lika villkor. FN fastslår att främjandet av mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och fullt deltagande i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning både ger dem starkare känsla av samhörighet och innebär betydande framsteg för den mänskliga, sociala och ekonomiska utvecklingen av samhället och fattigdomsbekämpningen. FN betonar individuellt självbestämmande och oberoende för personer med funktionsnedsättning, däribland friheten att göra egna val. Konventionen tar även upp de negativa effekterna av att personer med funktionsnedsättning ofta lever under fattiga förhållanden [24].

Referenser

1. The world health report: report of the Director-General. 2001, Mental health: new understanding, new hope. Geneva: World Health Organization; 2001.
2. Schizofreni: läkemedelsbehandling, patientens delaktighet och vårdens organisation: en systematisk litteraturöversikt. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2012.
3. Morgan VA, Castle DJ, Jablensky AV. Do women express and experience psychosis differently from men? Epidemiological evidence from the Australian National Study of Low Prevalence (Psychotic) Disorders. The Australian and New Zealand journal of psychiatry. 2008; 42(1):74-82.
4. Abel KM, Drake R, Goldstein JM. Sex differences in schizophrenia. International review of psychiatry (Abingdon, England). 2010; 22(5):417-28.
5. Seeman MV. Gender. I: Mueser KT, Jeste DV, red. Clinical handbook of schizophrenia. New York: The Guilford Press; 2008. s. 575–80.
6. Seeman MV. Gender differences in the prescribing of antipsychotic drugs. The American journal of psychiatry. 2004; 161(8):1324-33.
7. Russell JM, Mackell JA. Bodyweight gain associated with atypical antipsychotics: epidemiology and therapeutic implications. CNS drugs. 2001; 15(7):537-51.
8. Bushe C, Yeomans D, Floyd T, Smith SM. Categorical prevalence and severity of hyperprolactinaemia in two UK cohorts of patients with severe mental illness during treatment with antipsychotics. Journal of psychopharmacology (Oxford, England). 2008; 22(2 Suppl):56-62.
9. Smith S. Gender differences in antipsychotic prescribing. International review of psychiatry (Abingdon, England). 2010; 22(5):472-84.
10. Hafner H. Gender differences in schizophrenia. Psychoneuroendocrinology. 2003; 28 Suppl 2:17-54.
11. Mauritz MW, Goossens PJJ, Draijer N, van Achterberg T. Prevalence of interpersonal trauma exposure and trauma-related disorders in severe mental illness. European Journal of Psychotraumatology. 2013; 4:10.3402/ejpt.v4i0.19985.
12. Stockholms läns landsting. Transkulturellt centrum. Hämtad 2018-09-05 från: http://transkulturelltcentrum.se/
13. Lahti M, Tiihonen J, Wildgust H, Beary M, Hodgson R, Kajantie E m.fl. Cardiovascular morbidity, mortality and pharmacotherapy in patients with schizophrenia. Psychological medicine. 2012; 42(11):2275-85.
14. Nationell utvärdering 2013: vård och insatser vid depression, ångest och schizofreni: rekommendationer, bedömningar och sammanfattning. Stockholm: Socialstyrelsen; 2013.
15. Somatisk vård och sjuklighet vid samtidig psykisk sjukdom – akut hjärtinfarkt. Stockholm: Socialstyrelsen; 2011.
16. Somatisk vård och sjuklighet vid samtidig psykisk sjukdom – stroke. Stockholm: Socialstyrelsen; 2011.
17. Somatisk vård och sjuklighet vid samtidig psykisk sjukdom – diabetes. Stockholm: Socialstyrelsen; 2011.
18. Somatisk vård och sjuklighet vid samtidig psykisk sjukdom - cancer. Stockholm: Socialstyrelsen; 2011.
19. Crump C, Winkleby MA, Sundquist K, Sundquist J. Comorbidities and mortality in persons with schizophrenia: a Swedish national cohort study. The American journal of psychiatry. 2013; 170(3):324-33.
20. Tsai J, Rosenheck RA. Psychiatric comorbidity among adults with schizophrenia: a latent class analysis. Psychiatry research. 2013; 210(1):16-20.
21. Romm KL. Depression, social anxiety and self-esteem in first episode psychosis: A cross-sectional study: Oslo universitet; 2010.
22. Återhämtning.: Vad är det? Vad hjälper? Hur kan professionella bidra? Stockholm: Bonnier Utbildning; 2011. s. 1.
23. Bogarve C, Ershammar D, Rosenberg D. Rehabilitering och stöd till återhämtning vid psykiska funktionshinder : möjlighetens metoder för en ny praktik. Stockholm: Gothia Fortbildning; 2018.
24. Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning : och fakultativt protokoll till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sundbyberg :: Myndigheten för delaktighet ;; 2014.

Vård och stöd vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd innefattar flera olika typer av åtgärder, såsom antipsykotisk läkemedelsbehandling, olika typer av psykologisk och psykopedagogisk behandling, insatser för stöd i föräldraskap, vardagliga aktiviteter och boende, hjälp till bostad, arbetsrehabilitering, insatser för att förebygga och hantera återinsjuknande samt insatser för att främja fysisk hälsa. Vissa av insatserna ges av hälso- och sjukvården och andra av socialtjänsten, och vissa ges av båda huvudmännen i samverkan.

Landsting och kommuner har ett gemensamt ansvar

Vården och stödet för personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd förutsätter ett samarbete mellan hälso- och sjukvården (i första hand psykiatrin) och socialtjänsten. Psykiatrin ansvarar för att ställa diagnos och erbjuda behandling medan socialtjänsten tillhandahåller stödinsatser och bistånd utifrån aktuella funktionsnedsättningar.

Uppdelningen mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst gör det svårare att ge en samordnad vård och omsorg, och därför behöver alla landsting och kommuner arbeta aktivt för att kunna samordna sina insatser.

Landstingen och kommunerna är skyldiga att ha överenskommelser om samarbete när det gäller personer med psykiska funktionsnedsättningar, enligt 16 kap. 3 § HSL och 5 kap. 8 a § SoL. De är även skyldiga att tillsammans upprätta en individuell plan när en person behöver insatser från båda huvudmännen, enligt 16 kap. 4 § HSL, 6 kap. 4 § patientlagen (2014:821) och 2 kap. 7 § SoL.

Hälso- och sjukvården och socialtjänsten behöver samarbeta kring en individ på flera sätt, bland annat genom att informera varandra om status och behov samt löpande planera och utvärdera åtgärder. Enligt nuvarande regler är det inte möjligt med gemensam dokumentation för hälso- och sjukvårdsåtgärder och insatser enligt SoL och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, men för att personalen ska kunna göra ett bra arbete för individen behöver rätt användare ha rätt information i rätt tid. Ett informationsutbyte mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten förutsätter som huvudprincip ett samtycke från den person saken gäller. Det gäller både när aktörerna upprättar en samordnad individuell plan och för informationsöverföring i andra situationer. Om individen samtycker till att information överförs mellan verksamheter finns det inga juridiska hinder för det. Därför är det viktigt att skapa rutiner dels för att fråga patienter och brukare om samtycke till informationsöverföring, dels för hur informationsöverföringen mellan verksamheter ska gå till.

Förutsättningar för samordning

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys bedömer i rapporten Samordnad vård och omsorg att det i dag finns stora brister i samordningen mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten. För att uppnå en samordnad vård och omsorg anser de att fyra förutsättningar behöver uppfyllas:

• en patient- och brukarcentrerad organisationskultur som arbetar för en gemensam vision av en samordnad vård och omsorg
• systemövergripande policyer, lagar och riktlinjer som ger förutsättningar för samordning
• samverkan mellan organisationer som skapar förutsättningar för samordning över organisationsgränser
• administrativa system som underlättar samordning [1].

En specifik situation då hälso- och sjukvården och socialtjänsten behöver samverka är när en person skrivs ut från sluten vård. Sedan den 1 januari 2018 gäller lagen (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård, som innebär högre krav på kommunerna, den slutna vården, primärvården och annan öppen vård. Syftet är att patienter inte ska vara kvar i sluten vård onödigt länge, och att övergången till öppen vård och kommunal omsorg ska fungera smidigt. Rutiner för informationsöverföring är en viktig del i detta.

På längre sikt kan förutsättningarna för dokumentation och informationsöverföring förändras. Arbete pågår till exempel inom Vision e-hälsa 2025, som syftar till att Sverige till år 2025 ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens och e-hälsans möjligheter för att underlätta för människor att uppnå en god och jämlik hälsa och välfärd, samt utveckla och stärka egna resurser för ökad självständighet och delaktighet i samhällslivet [2].

Personligt ombud kan bidra till samordning

Personer med psykisk funktionsnedsättning har ofta svårt att själva formulera sina behov och föra dialog med vården, omsorgen och andra samhällsinstanser. En insats som de allra flesta kommuner erbjuder för personer med psykisk funktionsnedsättning är personligt ombud. Detta kan vara en bra insats för att få till vård och stöd som motsvarar individens behov eller bättre samordning mellan befintliga insatser. Personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan med fördel informera patienter och brukare om möjligheten att ansöka om att få ett personligt ombud.

Referenser

1. Samordnad vård och omsorg: en analys av samordningsutmaningar i ett fragmenterat vård- och omsorgssystem. Stockholm: Myndigheten för vård- och omsorgsanalys; 2015.
2. Vision e-hälsa 2025 [Elektronisk resurs]. 2016. Hämtad från: http://www.regeringen.se/informationsmaterial/2016/04/vision-e-halsa-2025.

Dessa riktlinjer ger rekommendationer om åtgärder vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd. De omfattar bland annat tidiga insatser vid insjuknande i psykos, antipsykotisk läkemedelsbehandling, psykologisk behandling, modeller för att samordna insatser, boendeinsatser, olika former av rehabilitering, stöd och behandling vid akuta tillstånd samt åtgärder för att förebygga och behandla fysisk ohälsa.

Användning och mottagare

De primära mottagarna av riktlinjerna är beslutsfattare inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, såsom politiker, chefstjänstemän, verksamhets- och enhetschefer. Riktlinjerna vänder sig främst till regioner, landsting och kommuner, men rekommendationerna kan i vissa fall även tillämpas inom verksamheter som bedrivs av andra huvudmän, till exempel privata utförare av socialtjänstens insatser.

Rekommendationerna ska ge vägledning för beslut på gruppnivå i lednings- och styrningsfrågor om vad som bör ingå i vård- och omsorgsutbudet inom ett visst sjukdomsområde. De kan till exempel vara underlag vid fördelning av resurser eller när hälso- och sjukvården eller socialtjänsten ska ändra ett arbetssätt eller en organisation. De nationella riktlinjerna är tänkta att bidra till att skapa förutsättningar för en kunskapsbaserad och jämlik vård och omsorg. De kan användas som ett av flera underlag när hälso- och sjukvården och socialtjänsten tar fram nationella, regionala och lokala vårdprogram, riktlinjer, överenskommelser, vägledningsdokument eller verksamhetsplaner.

Från kommunernas perspektiv ingår personer med psykossjukdom i en större målgrupp med psykisk funktionsnedsättning. Många av de insatser som rekommenderas i riktlinjerna är användbara även för andra inom den större gruppen. Många av de vetenskapliga studier som rekommendationerna vilar på är också gjorda på en bredare grupp än bara personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd. Exempelvis kan case management vara till nytta för andra som också behöver hjälp med att samordna sina insatser, och individanpassat stöd till arbete enligt modellen individual placement and support (IPS) används redan för många grupper som behöver stöd för att komma in på arbetsmarknaden. Även kognitiv träning är sannolikt relevant för en större grupp.

En särskild mottagare är rättspsykiatrin. Av de personer som vårdas i rättspsykiatrin har mellan 40 och 50 procent psykossjukdom, ofta i kombination med substansberoende [1]. Dessa nationella riktlinjer är därför relevanta också för den rättspsykiatriska vården, även om det finns skillnader i förutsättningar jämfört med övrig psykiatrisk vård [2]. En specifik utmaning för rättspsykiatrin är att hjälpa patienterna att upprätthålla eller förbättra sin funktionsförmåga, eftersom frihetsberövandet i sig ofta leder till förlust av funktioner.

Implementering av nya metoder bör alltid inledas med en behovsanalys, där man granskar den egna verksamheten för att kunna besluta vilken eller vilka nya metoder som behövs för att förbättra den [3]. Att analysera vilka patienter eller brukare man ansvarar för och hur de rekommenderade metoderna motsvarar deras behov är en naturlig del i detta arbete.

Referenser

1. Årsrapport (Rättspsyk). Göteborg: RättspsyK, nationellt rättspsykiatriskt kvalitetsregister; 2016.
2. Behandling och bedömning bedömning i rättspsykiatrisk vård : en kartläggning av systematiska översikter [Elektronisk resurs]. SBU; 2017.
3. Om implementering. Stockholm: Socialstyrelsen; 2012.

Avgränsningen utgår i huvudsak från hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens aktuella behov av vägledning, mot bakgrund av ovan beskrivna syfte. Riktlinjerna omfattar därför främst områden och åtgärder där det finns stora praxisskillnader eller där behovet av kvalitetsutveckling är stort.

Detta innebär att riktlinjerna inte är heltäckande. Det finns vårdprogram, verksamhetsplaner och andra styrande dokument för psykiatrin och socialtjänsten som i högre grad speglar hela vårdkedjan eller handläggningen. Arbete pågår inom programområdet för psykisk hälsa med ett nationellt vård- och insatsprogram som kommer att vända sig till alla berörda professioner och verksamheter.

Rekommendationerna i de här riktlinjerna gäller vuxna och fokuserar på läkemedelsbehandling och psykosociala insatser samt stödinsatser och vissa organisatoriska frågor.

Diagnostik av psykossjukdom har utelämnats. Dock är en noggrann diagnostik avgörande för val av behandling och stöd, liksom en kontinuerlig dialog med patienten eller brukaren om hans eller hennes behov.

I och med den här revideringen har de tillstånd och åtgärder som tas upp i riktlinjerna ändrats. Vissa åtgärder har tillkommit eller slagits samman med andra medan ytterligare andra har strukits. De tidigare riktlinjerna var tydligt avgränsade till psykosociala insatser respektive antipsykotisk läkemedelsbehandling. I arbetet med att avgränsa området för den här revideringen har en helhetssyn när det gäller insatser till målgruppen i större grad påverkat urvalet av frågeställningar i riktlinjerna. Det har medfört att myndigheten bland annat kompletterat riktlinjerna med ett antal åtgärder som syftar till att stödja personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd till en bättre fysisk hälsa.

De reviderade riktlinjerna har ett tydligare styr- och ledningsperspektiv än tidigare, vilket också har påverkat urvalet av frågeställningar. Exempelvis fanns detaljerade rekommendationer om byte av läkemedel vid vissa biverkningar med i de tidigare riktlinjerna. I denna revidering har sådana frågeställningar utelämnats.

De här riktlinjerna är en sammanslagning och revidering av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för psykosociala insatser från 2011 respektive antipsykotisk läkemedelsbehandling från 2014, och ersätter således dessa.

I arbetet med att ta fram dessa riktlinjer har Socialstyrelsen samarbetat med Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), som har tagit fram kunskapsunderlag för en del av frågeställningarna.

Utöver SBU har företrädare för landsting och kommuner, professions-föreningar och andra intresseorganisationer samt sakkunniga medverkat. Nationella samverkansgruppen för kunskapsstyrning i hälso- och sjukvården respektive socialtjänsten (NSK och NSK-S), som samlar företrädare för sjukvårdsregionerna och länen, har nominerat experter till prioriteringsarbetet.

En fortlöpande dialog har förts med programområdet för psykisk hälsa, där det finns en nationell arbetsgrupp för schizofreni. Gruppen har bland annat i uppdrag att ta fram ett nationellt vård- och insatsprogram, som i stora delar utgår från de nationella riktlinjerna.

För att förankra arbetet hos fler intressenter har riktlinjearbetet knutit till sig en referensgrupp med företrädare för Schizofreniförbundet, Riksförbundet för social och mental hälsa, Riksförbundet Hjärnkoll, Sveriges fontänhus riksförbund, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Finsam. Deltagarna i gruppen har vid återkommande möten fått insyn i arbetet, och även kunnat informera om pågående och kommande aktiviteter i sina respektive organisationer.