Psykotiska syndrom

Psykotiska syndrom delas grovt in i schizofreni och övriga psykoser. Cykloida psykoser och reaktiva psykoser kan vara svåra tillstånd som kräver psykiatrisk slutenvård, men tillstånden kan avklinga snabbt. Prognosen är normalt sämre vid schizofreni. I många fall har sjukdomen ett förlopp med återkommande skov. Forskning ger stöd för en indelning i faser som skiljer sig åt vad gäller förlopp, risker och vårdbehov. Den akuta fasen (cirka en till tre månader) kräver ofta slutenvård. Stabiliseringsfasen (ofta ett år eller mera) karakteriseras av svårigheter som kan yttra sig på många sätt, t.ex. känslighet för sinnesintryck och krav. I akutfasen är den främsta målsättningen att minimera risker som självmord och våldshandlingar, att utreda tillståndet och att behandla symtom. I stabiliseringsfasen är målet att stabilisera och normalisera tillvaron. Standardbehandling är antipsykotisk medicinering, effektivt mot positiva symtom (t.ex. hallucinationer) men mindre effektivt mot negativa (t.ex. apati, ambivalens) och kognitiva symtom (t.ex. perceptions- och minnessvårigheter). Behandling vid schizofreni behöver i flertalet fall innefatta psykosociala insatser som kognitiv beteendeterapi och social färdighetsträning (se även Nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, 2014 och Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, 2011).Varaktighet och grad av nedsättning av funktionen varierar mycket mellan individer, även vid optimal behandling. I många fall kan en sammanlagd tid på upp till flera år behövas för behandling och arbetslivsinriktad rehabilite-ring. I en betydande andel av fallen blir funktionsförmågan helt eller delvis permanent nedsatt. Personer som haft cykloida psykoser eller reaktiva psykotiska tillstånd har dock i allmänhet en bättre prognos.

Psykotiska syndrom medför bl.a. problem med förändrad verklighetsuppfattning och medvetande-, orienterings- och intellektuella funktioner påverkas. Patienter med kronisk psykossjukdom får som följd av sjukdomen, vanligtvis nedsatt kognitiv, psykologisk och social funktion. Patienterna har ofta en vitalitetsförlust.

Patienter med långvarig psykossjukdom får varaktiga svårigheter med exekutiva funktioner såsom lösa problem, att genomföra enklare och svårare uppgifter och att klara ett vardagligt liv. Patienterna har svårigheter med social samvaro, att skapa och bibehålla relationer med personer samt att engagera sig i socialt liv, vilket kan leda till konflikter på arbetsplatsen.

Rehabiliterande insatser behöver sättas igång tidigt i sjukdomsprocessen. I den stabila remissionsfasen kan arbetslivsinriktad rehabilitering och återgång till ett, så långt möjligt, normalt liv i samhället vara lämpligt. För att patienter ska kunna arbeta krävs en skyddad arbetsmiljö med anpassade krav. Det är viktigt att patienten engageras och blir delaktig i rehabiliteringen. När rehabiliteringen inte fullföljs och upprepade försök med praktik misslyckas ser man över om det finns hindrande sociala faktorer. Supported employment (arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser) utgår från patientens vilja att delta i arbetslivet, vilket kan minska risken för återfall och öka förmågan till självständigt liv. Supported employment innebär att patienten arbetar på en vanlig arbetsplats men har en anpassad och flexibel arbetstid och kravnivå. Patienten har dessutom tillgång till någon form av stöd i arbetssituationen.