Så ska beslutsstödet användas

Socialstyrelsens sjukskrivningsrekommendationer ska vara vägledande för bedömning av arbetsförmågan, men bedömningarna måste vara individuella och utgå ifrån enskilda individers unika tillstånd. Rekommendationerna bygger på kunskaper om sjukdomars naturalförlopp och funktionspåverkan samt kategoriseringar av arbetets typ av belastning och krav. De är därmed tänkta att beskriva en tankekedja möjlig att applicera på den individuella situationen.

Rekommendationerna ett stöd för dialog

De specifika rekommendationerna ska vara ett stöd både för hälso- och sjukvården och för Försäkringskassans tjänstemän. Tanken är att behandlande läkare ska finna vägledning i uppgifter om i normalfallet rimliga sjukskrivningstider för olika situationer, samt att läkaren ska uppfatta rekommendationerna som ett stöd i dialogen med patienten. Förhoppningen är att Försäkringskassans tjänstemän ska finna stöd i rekommendationerna när det gäller att förstå den bedömning läkaren angivit i det medicinska underlaget (läkarintyget). En central ambition med detta är att kvaliteten i dialogen de två aktörerna emellan därmed ska förbättras. Beslutsstödet är inte tänkt att ersätta dialogen utan att förbättra den. En förutsättning för att detta ska uppnås är att båda parter ser på och använder instrumentet på ett samstämmigt sätt. Det betyder bland annat att rekommendationerna inte får uppfattas som nya styrande regler för hur sjukskrivningar ska bedömas. Varje enskilt fall ska fortfarande bedömas individuellt. Detta betyder att avsteg alltid kan göras. För vissa diagnoser kan sådana avsteg förväntas bli mer vanliga än för andra. Den eftersträvade kvalitetshöjningen ligger i dessa fall i den motivering som läkaren då ska göra. Detta förväntas bidra till att andelen sjukskrivningar som är kopplade till en medveten och uttalad behandlingsstrategi ökar.

Samsjuklighet

De specifika rekommendationerna är skrivna utifrån en tänkt situation där patienten endast har en, väldefinierad, diagnos. I den verklighet som läkarkåren möter, är samsjuklighet och svårigheter att sortera olika typer av symtom i tydligt avgränsade diagnoser, vanliga. Individer söker exempelvis ofta vård för symptom som kan härledas till olika diagnoser. I sådana fall ska sjukskrivningsbedömningar göras på grundval av den diagnos som bedöms påverka funktionstillståndet mest. Om läkaren bedömer att samsjuklighet förvärrar nedsättningen ska läkaren anföra detta som argument för avsteg från rekommendationen. Om samsjuklighet leder till ett tillstånd där det är svårt eller irrelevant att utse någon huvuddiagnos ska detta anges i det medicinska underlaget (läkarintyget).

Medicinsk information i de specifika rekommendationerna

De specifika rekommendationerna är framtagna enligt en struktur som är tänkt att ge vägledning både åt behandlande läkare och åt Försäkringskassans tjänstemän. Språkbruk och innehåll har anpassats till detta. Viss information är i första hand riktad till hälso- och sjukvården medan annan information är riktad till Försäkringskassan. Ett exempel på information riktad till Försäkringskassan finns under rubriken ”Symtom, prognos och behandling” som i första hand syftar till att tydligt definiera vilken diagnos eller vilka diagnoser rekommendationen gäller för. De avser inte att ge någon direkt vägledning om vård och behandling. Den medicinska informationen utgör bara den bakgrund mot vilken bedömningar av funktion och arbetsförmåga kan förstås.

Belastningar och krav i arbetet

De specifika rekommendationerna anger vilka belastningar och krav i arbetet som en individ med viss funktion klarar respektive inte klarar. Ofta anges detta endast i grova kategorier som exempelvis ”fysiskt tungt” respektive ”inte fysiskt tungt” arbete. Läkaren och tjänstemän vid försäkringskassan måste själva bedöma vilka arbeten som hör till den ena eller andra kategorin. Bedömningarna förutsätter att läkaren har tillgång till information om individens arbete, arbetsuppgifter och vilka typer av krav de ställer. Ambitionen är att över tid åstadkomma mer exakta angivelser i kommande reviderade rekommendationer.

Egen sjukanmälan

Individen kan oftast sjukanmäla sig själv i upp till en vecka. (I vissa fall kan dock arbetsgivare och Försäkringskassa begära läkarintyg redan från första dagen). När det i rekommendationerna anges att sjukskrivning i normalfallet inte kan anses vara befogad, har hänsyn tagits till att möjligheten till egen sjukanmälan normalt finns. Rekommendationerna gäller från det tillfälle patienten uppsöker hälso- och sjukvården. Det innebär att antal sjukdagar kan skilja något beroende på om patienten sjukanmält sig själv eller inte innan besöket i sjukvården. Detta utifrån tanken att rekommendationerna ska vara så enkla som möjligt att tillämpa.

Förnyad sjukskrivning

Rekommendationerna för sjukskrivningstider gäller den sammanlagda längden på eventuellt upprepade sjukskrivningar i samma sjukfall. Detta innebär att läkaren måste vara uppmärksam på sådan information.

Kontakta oss

Har du frågor eller synpunkter om nationella riktlinjer och indikatorer? Kontakta oss på nationellariktlinjer@socialstyrelsen.se

Har du frågor eller synpunkter om försäkringsmedicinskt beslutsstöd? Kontakta oss på forsakringsmedicinskt.beslutsstod@socialstyrelsen.se