Nationella riktlinjer för vård vid stroke
Här kan du söka efter rekommendationer och indikatorer som ingår i nationella riktlinjer för vård vid stroke.
Status: Gäller
Senast uppdaterad: 2018-03-28
Slutversion publicerad: 2018-03-28
Bakgrundsinformation för denna riktlinje
Översikt
Om riktlinjeområdet
Stroke
Stroke är ett samlingsnamn för kärlsjukdomar i hjärnan som ger upphov till akuta neurologiska symtom. I 85 procent av alla fall orsakas stroke av en blodpropp (akut ischemisk stroke). I cirka 10 procent av fallen orsakas stroke av en blödning inne i hjärnvävnaden (intracerebral blödning), medan cirka 5 procent beror på en blödning mellan hjärnhinnorna (subaraknoidalblödning). Vid en stroke uppstår syrebrist i någon del av hjärnan, vilket leder till att hjärncellerna i detta område dör. Både av en blodpropp och av en blödning blir följden för den drabbade skador i hjärnan.
I Sverige insjuknar varje år cirka 25 000–30 000 personer i stroke [1, 2]. Antalet kvinnor som insjuknar i stroke är något lägre än antalet män, 270 jämfört med 292 per 100 000 invånare 2015. Antalet insjuknade minskade dock hos båda könen under 2006–2015 [1]. Stroke drabbar ofta äldre (medelåldern vid insjuknandet är cirka 75 år), men en femtedel drabbar personer under 65 år. I Sverige är stroke den tredje vanligaste dödsorsaken. Globalt är stroke den näst vanligaste orsaken till död och funktionsnedsättning.
Flera olika faktorer ökar risken för stroke. Vid akut ischemisk stroke är de viktigaste riskfaktorerna högt blodtryck, förmaksflimmer, rökning, diabetes, otillräcklig fysisk aktivitet och andra livsstilsfaktorer. Vid hjärnblödning är högt blodtryck den enskilt viktigaste riskfaktorn.
Hur svåra eller varaktiga symtomen vid stroke är kan variera mycket, från lindriga till mer långvariga eller uttalade neurologiska funktionsbortfall. Stroke kan vara ett livshotande tillstånd och den som insjuknar behöver omedelbar vård för att minska risken för allvarliga hjärnskador.
Den akuta dödligheten vid akut ischemisk stroke (inom första månaden) är cirka 10 procent, medan dödligheten vid intracerebrala blödningar är cirka 30 procent. Hos personer som överlever den akuta fasen brukar symtomen på sikt förbättras. Efter tre månader är 80 procent av patienterna oberoende när det gäller basala aktiviteter i det dagliga livet. Av dessa bor cirka 60 procent hemma utan hemtjänst och 20 procent bor hemma med hemtjänst. Resterande 20 procent av dem som överlever den akuta fasen vistas i särskilda boendeformer.
TIA
Varje år insjuknar cirka 10 000 personer i Sverige i transitorisk ischemisk attack (TIA). TIA är en övergående störning av hjärnans blodcirkulation och beror på en liten blodpropp som snabbt löses upp. Symtomen är av samma typ som vid stroke, men vid TIA går symtomen över inom några minuter till ett dygn. En TIA innebär emellertid en kraftigt ökad risk för att få en ny eller större blodpropp inom de närmaste dygnen eller veckorna. Risken kan minskas avsevärt med tidigt insatta förebyggande åtgärder.
Referenser
- Folkhälsomyndigheten. Folkhälsorapportering och statistik, folkhälsans utveckling, insjuknande i stroke. 2016. Hämtad 2017-03-30 från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/insjuknande-i-stroke/
- Riksstrokes årsrapport. 2015. Hämtad 2017-04-03 från: http://www.riksstroke.org/wp-content/uploads/2016/06/RiksstrokeÅrsrapport2015_slutversion.pdf
Status och utveckling inom området
Tillkomsten av akut strokebehandling med trombolys, och senare trombektomi, har inneburit stora förändringar och en positiv utveckling inom strokesjukvården. Det har också skett en utveckling när det gäller rehabilitering och strokeförebyggande behandlingar.
En förutsättning för att kunna behandla en akut stroke är att de akuta strokesymtomen uppfattas rätt. Möjligheten att i dessa fall ge en optimal behandling är i sin tur beroende av att en akut vårdkedja startas. Den akuta vårdkedjan vid stroke syftar till att personer med stroke ska få behandling så tidigt som möjligt efter insjuknandet. Vårdkedjan innefattar insatser både utanför och på sjukhus, trombolyslarm från ambulans till sjukhus, tidig diagnostik och tidig behandling. Den akuta vården vid stroke sker normalt på strokeenheter på sjukhus.
Parallellt med akutbehandlingen påbörjas rehabilitering, som individanpassas utifrån aktuella symtom och funktionshinder. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2007:10) om samordning av insatser för habilitering och rehabilitering ska rehabiliteringsinsatserna bidra till att en person med förvärvade funktionsnedsättningar, utifrån dennas behov och förutsättningar, återvinner eller behåller bästa möjliga funktionsförmåga. De ska också skapa goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet.
Personens funktionsnedsättningar och begränsningar i aktivitet och delaktighet bedöms och sammanställs i en rehabiliteringsplan. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:10) ska den individuella planen dokumenteras och innehålla uppgifter om den enskildes behov, mål för de samordnade insatserna, planerade och beslutade rehabiliteringsinsatser, vilken verksamhet och personal som genomför insatserna samt en tidsplan.
Rehabiliteringen startar på strokeenheten, och kan därefter ske i olika former, till exempel på sjukhus (i sluten vård eller i öppen vård inom dagrehabilitering), i hemmiljö eller inom primärvården. Var den fortsatta rehabiliteringen sker beror på patientens behov, förutsättningar och mål. Många personer som insjuknat i stroke kan också ha behov av återkommande rehabiliteringsinsatser under lång tid.
Personer som insjuknat i TIA eller stroke har en kraftigt ökad risk för nya kärlhändelser och död. Dessa personer har därför ett livslångt behov av uppföljning för att minska risken för nya insjuknanden och för att tillgodose åtgärder för stöd och kvarstående funktionshinder.
Kvalitetsuppföljning
Strokesjukvården i Sverige har en lång tradition av kvalitetsuppföljning med hjälp av kvalitetsregister. Dessa register bidrar till kvalitetsutveckling eftersom de möjliggör att vården kan följas upp på ett enhetligt sätt över hela landet.
Riksstroke är det nationella kvalitetsregistret och genomför fortlöpande utvärdering av den svenska strokevården. Riksstroke utgår från de rekommendationer och kvalitetsindikatorer som tagits fram i arbetet med de nationella riktlinjerna och speglar både processer och resultat.
Riksstroke samlar även in uppgifter från patienter vid uppföljning tre månader och ett år efter insjuknandet. Täckningsgraden för Riksstroke är 90 procent för förstagångsinsjuknanden.
Andra kvalitetsregister som är relevanta för strokevården är det svenska kvalitetsregistret för kärlkirurgi (Swedvasc), det nationella kvalitetsregistret för endovaskulär behandling av stroke (EVAS-registret), kvalitetsregistret för förmaksflimmer (Auricula) och det nationella kvalitetsregistret inom rehabilitering (WebRehab Sweden).
Om riktlinjen
Om riktlinjen
Dessa nationella riktlinjer ger rekommendationer om åtgärder vid stroke. Rekommendationerna gäller primärprevention, insatser i det akuta skedet, diagnostik, akut behandling och omhändertagande, rehabilitering i tidig och sen fas samt uppföljning och sekundärprevention.
Avgränsning
Avgränsningen utgår i huvudsak från hälso- och sjukvårdens aktuella behov av vägledning. Riktlinjerna omfattar därför främst områden och åtgärder där det till exempel finns stora praxisskillnader eller där behovet av kvalitetsutveckling är stort. De reviderade riktlinjerna har ett tydligare styr- och ledningsperspektiv, vilket har påverkat urvalet av frågeställningar.
Fokus är att vägleda riktlinjernas primära mottagare, det vill säga beslutsfattare inom hälso- och sjukvården, såsom politiker, tjänstemän och verksamhetschefer. Inför revideringen har Socialstyrelsen därför gett en rad intressenter (såsom företrädare för sjukvårdshuvudmännen, patientorganisationer och specialist- och professionsföreningar) möjlighet att lämna synpunkter på vilka frågeställningar som bör ingå i riktlinjerna.
Förutom intressenternas synpunkter har revideringen tagit sin utgångspunkt i de nationella riktlinjerna från 2009 samt de uppdaterade rekommendationerna som rör strokeprevention vid förmaksflimmer, diagnostik av subaraknoidalblödning vid åskknallshuvudvärk och trombolysbehandling vid ischemisk stroke från 2011 respektive 2014 [1-3]. I och med revideringen av riktlinjerna har flera nya frågeställningar tillkommit medan andra har strukits, till exempel på grund av att frågan bedöms vara inaktuell eller att den har slagits samman med en annan frågeställning.
En del av de åtgärder som togs upp i de tidigare riktlinjerna ingår inte i de reviderade riktlinjerna, men är ändå åtgärder som hälso- och sjukvården bör fortsätta med. Vissa frågor som gäller undersökning och bedömning av symtom, funktionsnedsättning och särskilda behov har utgått, eftersom dessa åtgärder förutsätts ingå i ordinarie vård. Andra åtgärder som i de tidigare riktlinjerna rekommenderades erbjudas enbart i undantagsfall eller inte alls har utmönstrats ur vården och ingår därför inte heller i de reviderade riktlinjerna. Sammantaget innebär detta att de reviderade riktlinjerna omfattar färre frågor än de tidigare riktlinjerna för vård vid strokesjukdom.
Riktlinjerna gäller vuxna. Eftersom riktlinjernas rekommendationer är på gruppnivå ingår inte frågor som rör få personer. Riktlinjerna omfattar inte heller generella frågeställningar om primärprevention av hjärt-kärlsjukdomar, såsom råd om levnadsvanor och läkemedelsbehandling av friska personer. Dessa frågor tas upp i Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor [4] och i Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation Att förebygga aterosklerotisk hjärt-kärlsjukdom med läkemedel [5]. Däremot är frågeställningar som rör primärprevention vid tyst hjärninfarkt samt asymtomatisk karotisstenos inkluderade i riktlinjerna.
Rekommendationer om antikoagulationsbehandling vid förmaksflimmer ses över i förvaltningsarbetet av de nationella riktlinjerna för hjärtsjukvård från 2015 [6] och ingår inte i de reviderade strokeriktlinjerna.
Områden där det finns föreskrifter eller andra typer av vägledningar från Socialstyrelsen eller andra myndigheter ingår inte heller i riktlinjerna.
Uppdaterad metod
Sedan 2009 har Socialstyrelsen utvecklat metoden för att ta fram nationella riktlinjer. Den nya metoden innebär ett mer standardiserat sätt att granska och bedöma det vetenskapliga underlaget. Detta innebär att åtgärder som ingick i riktlinjerna från 2009 har granskats på nytt och i vissa fall fått en förändrad rangordning. Även bedömningen av tillståndets svårighetsgrad har utvecklats och systematiserats.
Referenser
- Komplettering av: Nationella riktlinjer för hjärtsjukvård 2008 och strokesjukvård 2009 Socialstyrelsen; 2011.
- Nationella riktlinjer för strokesjukvård 2014 - Diagnostik vid åskknallshuvudvärk och trombolysbehandling vid ischemisk stroke. Socialstyrelsen; 2014.
- Nationella riktlinjer för strokesjukvård. Socialstyrelsen; 2009.
- Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor - Remissversion. Socialstyrelsen; 2017.
- Att förebygga aterosklerotisk hjärt-kärlsjukdom med läkemedel – behandlingsrekommendation. Information från Läkemedelsverket. 2014; 25(5):20-33.
- Nationella riktlinjer för hjärtsjukvård. Socialstyrelsen; 2015.
Samverkan
I arbetet med att ta fram dessa riktlinjer har Socialstyrelsen samverkat med flera andra myndigheter – Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), Läkemedelsverket och norska Helsedirektoratet.
SBU har tagit fram kunskapsunderlag för majoriteten av de ingående frågeställningarna. TLV har belyst metoden trombektomi inom ramen för sitt uppdrag om medicinteknik. Socialstyrelsen och Helsedirektoratet i Norge har samverkat då båda myndigheterna reviderat sina nationella riktlinjer under samma period. Socialstyrelsen har även samverkat med Läkemedelsverket, som har uppdaterat sin behandlingsrekommendation – Antikoagulantiabehandling vid förmaksflimmer [1].
Förutom dessa myndigheter har företrädare för sjukvårdshuvudmännen, patientorganisationer, specialist- och professionsföreningar, samt andra intresseorganisationer och medicinskt sakkunniga medverkat. Sjukvårdshuvudmännen har genom Nationella samordningsgruppen för kunskapsstyrning (NSK) nominerat experter till prioriteringsarbetet och förberett de regionala seminarier som ordnades efter publiceringen av remissversionen av riktlinjerna.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har via Nationella programrådet för stroke varit en central samarbetspartner för riktlinjerna. Programrådets uppdrag är bland annat att ta fram nationella beslutsstöd och konkretisera Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid stroke, samt att identifiera prioriterade områden som Socialstyrelsen inte täckt in i detta arbete. Under 2018 övergår programrådet i Nationella arbetsgruppen för stroke, som en del i landstingens och regionernas arbete med att etablera en sammanhållen struktur för kunskapsstyrning.
Referenser
- Antikoagulantiabehandling vid förmaksflimmer - behandlingsrekommendation. Information från Läkemedelsverket. 2017; 28(1):12-31.
Projektorganisation
Projektledning
Christina Brogårdh
ordförande faktagrupp rehabilitering, docent (i experimentell rehabiliteringsmedicin), Lunds universitet, sjukgymnast, Skånes universitetssjukhus
Ellinor Cronqvist
delprojektledare kunskapsunderlag (från april 2016), Socialstyrelsen
Anna Lord
projektledare (från mars 2016), delprojektledare kunskapsunderlag (från juli 2015 till mars 2016), Socialstyrelsen
Bo Norrving
prioriteringsordförande akut vård och prevention, professor (i neurologi), Lunds universitet, överläkare, Skånes universitetssjukhus
Sofia Orrskog
projektledare (till mars 2016), Socialstyrelsen
Lisa Parker
utredare (från och med oktober 2017),
Socialstyrelsen
Nathalie Peira
delprojektledare kunskapsunderlag (till juni 2015), Socialstyrelsen
Ulrika Sandahl
delprojektledare kunskapsunderlag (från mars 2016), Socialstyrelsen
Katharina Stibrant Sunnerhagen
prioriteringsordförande rehabilitering, professor (i rehabiliteringsmedicin), Göteborgs universitet, överläkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Per Wester
ordförande faktagrupp akut vård och prevention, professor (i medicin), Umeå universitet, överläkare, Norrlands universitetssjukhus
Arbetet med det vetenskapliga underlaget
Christina Brogårdh
ordförande faktagrupp rehabilitering, docent (i experimentell rehabiliteringsmedicin), Lunds universitet, sjukgymnast, Skånes universitetssjukhus
Lisbeth Claesson
docent, Göteborgs universitet
Anna Edemo
projektadministratör, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU)
Eva-Lotta Glader
docent, Umeå universitet, Norrlands universitetssjukhus
Otto Granath
projektmedarbetare, SBU
Malin Höistad
projektmedarbetare, SBU
Elias Johansson
medicine doktor, Umeå universitet, Norrlands universitetssjukhus
Katarina Jood
docent, överläkare, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet
Maja Kärrman Fredriksson
informationsspecialist, SBU
Jan Liliemark
avdelningschef, SBU
Marika Möller
medicine doktor, leg psykolog, specialist i neuropsykologi, Danderyds sjukhus
Tanja Näslund
projektmedarbetare, SBU
Nathalie Peira
projektledare, SBU
Lotta Ryk
projektledare, SBU
Jonathan Salzer
medicine doktor, Umeå universitet, Norrlands universitetssjukhus
Anneli Schwarz
filosofie doktor, leg logoped, Södra Älvsborgs sjukhus, Borås
Roger Siemund
docent, specialist i neuroradiologi, Skånes universitetssjukhus Lund
Rebecca Silverstein
projektmedarbetare, SBU
Alexandra Snellman
projektledare, SBU
Disa Sommerfeld
docent, Karolinska Institutet, sjukgymnast, Danderyds sjukhus
Jenny Stenman
projektadministratör, SBU
Anneth Syversson
projektadministratör, SBU
Mia von Euler
docent (i neurologi), Karolinska Universitetssjukhuset
Lena von Koch
professor (i hälso- och sjukvårdsforskning), Karolinska Institutet, sjukgymnast
Per Wester
ordförande faktagrupp akut vård och prevention, professor (i medicin), Umeå universitet, överläkare, Norrlands universitetssjukhus
Arbetet med det hälsoekonomiska underlaget
Lars-Åke Levin
huvudansvarig för det hälsoekonomiska underlaget, professor (i hälsoekonomi), Avdelningen för hälso- och sjukvårdsanalys, Linköpings universitet
Mattias Aronsson
civilekonom (i nationalekonomi), doktorand (i hälsoekonomi), Avdelningen för hälso- och sjukvårdsanalys, Linköpings universitet
Prioriteringsarbetet
Ann Ander
patientrepresentant, Afasiförbundet
Sven Andreasson
patientrepresentant, STROKE-Riksförbundet
Marie Bergsten
leg sjukgymnast, vårdenhetschef specialistvården (arbetsterapi och dietist), Gävle och Hudiksvall
Eric Bertholds
överläkare, strokeenheten, Skaraborgs sjukhus Skövde
Monica Blom Johansson
medicine doktor, Uppsala universitet, leg logoped, Akademiska sjukhuset
Carina Byrlén Roos
medicinskt ansvarig sjuksköterska, Burlövs kommun
Margarita Callander
överläkare, Universitetssjukhuset i Linköping
Claes Gustafsson
medicine doktor, överläkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Ulf Hedin
professor (i kärlkirurgi), Karolinska Institutet, överläkare, Karolinska Universitetssjukhuset
Andreas Hurve
specialist i neurologi och allmän internmedicin, överläkare, Länssjukhuset i Kalmar
Barbro Juuso
strokesjuksköterska, Gällivare sjukhus
Roger Lindahl
patientrepresentant, Neuroförbundet
Ulf Lindblad
professor (i allmänmedicin), Göteborgs universitet, distriktsläkare Närhälsan Hentorp, Skövde
Vicki Malmberg
leg arbetsterapeut, Rehabiliteringskliniken, Växjö, kvalitetsstrateg
Claes Martin
specialist i neurologi, överläkare, Danderyds sjukhus
Mai Mattsson
specialist i geriatrik, överläkare, Norrlands universitetssjukhus
Örjan Nordmark
specialist i internmedicin, överläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala
Bo Norrving
prioriteringsordförande akut vård och prevention, professor (i neurologi), Lunds universitet, överläkare, Skånes universitetssjukhus
Maria Ribom
leg fysioterapeut, Kalix sjukhus
Lars Rosengren
professor (i neurologi), Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, överläkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Katharina Stibrant Sunnerhagen
prioriteringsordförande rehabiliteringsmedicin, professor (i rehabiliteringsmedicin), Göteborgs universitet, överläkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Peter Thomasson Sommer
specialist i neurologi, överläkare, Hallands sjukhus Halmstad
Per Undrén
specialist i neuroradiologi, överläkare, Skånes Universitetssjukhus Lund
Patrick Vigren
specialist i neurokirurgi, överläkare, Universitetssjukhuset i Linköping
Elisabeth Åkerlund
leg psykolog, specialist i neuropsykologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Arbetet med indikatorer
Christina Brogårdh
docent (i experimentell rehabiliteringsmedicin), Lunds universitet, sjukgymnast, Skånes universitetssjukhus
Max Köster
sakkunnig (indikatorer), Socialstyrelsen
Inger Lundqvist
utredare, Socialstyrelsen
Katharina Stibrant Sunnerhagen
registerhållare Riksstroke, professor (i neurologi), Lunds universitet, överläkare, Skånes universitetssjukhus
Anastasia Simi
projektledare (från november 2017),
Socialstyrelsen
Maria State
projektledare, Socialstyrelsen
Per Wester
professor (i medicin), Umeå universitet, överläkare, Norrlands universitetssjukhus
Andra medverkande
Anders Alexandersson
jurist, Socialstyrelsen
Ann-Helene Almborg
utredare, Socialstyrelsen
Anders Bengtson
enhetschef indikatorer och utvärdering,
Socialstyrelsen
Natalia Berg
informationsspecialist, Socialstyrelsen
Linn Cederström
redaktör, Socialstyrelsen
Åsa Fernlund
utredare, Socialstyrelsen
Mattias Fredricson
enhetschef nationella riktlinjer (från januari 2018), Socialstyrelsen
Caroline Mandoki
administratör, Socialstyrelsen
Annika Näslund
utredare, Socialstyrelsen
Louise Ohlén
webbredaktör, Socialstyrelsen
Karin Palm
enhetschef nationella riktlinjer (till juli 2017), Socialstyrelsen
Elin Sohlberg
utredare, Socialstyrelsen
Alexander Sjöblom
administratör, Socialstyrelsen
Anna Steen
terminolog, Medterm
Katrin Tonnes
kommunikatör, Socialstyrelsen
Karin Wallis
delprojektledare digitalisering, informationsstruktur och fackspråk, Socialstyrelsen
Ekonomiska och organisatoriska konsekvenser
De ekonomiska konsekvenserna av rekommendationerna innebär generellt ökade kostnader för hälso- och sjukvården. De ökade kostnaderna förväntas vara bestående även på längre sikt, eftersom de åtgärder som är kopplade till rekommendationerna ofta medför ett ökat resursbehov. Bedömningen avser nationell nivå och konsekvenserna kan därmed skilja sig lokalt och regionalt.
Sammanfattningsvis innebär Socialstyrelsens rekommendationer att mer resurser behöver tillföras strokesjukvården. Kostnaderna för de centrala rekommendationerna, som kan förväntas innebära de största ekonomiska konsekvenserna för hälso- och sjukvården, uppgår till cirka 550–590 miljoner kronor på nationell nivå årligen. Detta kan jämföras med den totala samhällskostnaden för stroke, som baserat på data från Riksstroke beräknats uppgå till 18,3 miljarder kronor årligen.
På längre sikt förväntas kostnaderna för hälso- och sjukvården plana ut på en förhöjd nivå. Eventuella besparingar återfinns främst inom socialtjänstens verksamhet och i samhället, exempelvis till följd av ett minskat resursbehov för särskilt boende, hemtjänst och produktionsbortfall. För till exempel trombektomi uppkommer en besparing på 349 miljoner kronor till följd av ett minskat resursbehov för särskilt boende och hemtjänst, medan rekommendationen innebär en ökad resursförbrukning för hälso- och sjukvården på 82 miljoner kronor per år jämfört med nuvarande kostnadsnivå. För många av rehabiliteringsåtgärderna finns stora regionala skillnader i utförande, och konsekvenserna kan därför bli både större och mindre på lokal nivå.
Kompetensbristen är också stor för många av åtgärderna, särskilt de som gäller rehabilitering. Att implementera de centrala rekommendationerna innebär att hälso- och sjukvården får ett ökat personalbehov inom strokevården som omfattar 213 200 arbetstimmar hos arbetsterapeut eller fysioterapeut, 88 200 arbetstimmar hos logoped och 63 800 arbetstimmar hos psykolog. Omsatt i heltidsekvivalenter motsvarar det ett ökat personalbehov i hela riket på motsvarande 259 arbetsterapeut- eller fysioterapeuttjänster, 107 logopedtjänster och 78 psykologtjänster. Förutom ett ökat behov av resurser finns andra organisatoriska konsekvenser, såsom att det kommer att behövas fler strokeenhetsplatser och att man behöver införa rutiner för den akuta vårdkedjan och för strukturerad uppföljning.
Tabellen Ekonomiska konsekvenser sammanfattar bedömningarna av förändrade kostnader på kort respektive lång sikt för de centrala rekommendationerna. Med kort sikt avses den förväntade kostnadsutvecklingen under det första året från att riktlinjerna träder i kraft. Med lång sikt avses den uppskattade kostnadsutvecklingen därefter, från cirka tre år och framåt.
Tabellen Organisatoriska konsekvenser sammanfattar bedömningen av de organisatoriska förändringarna för de centrala rekommendationer som kan förväntas få störst konsekvenser för hälso- och sjukvården.
| Åtgärd | Kort sikt | Lång sikt |
|---|---|---|
| Insatser och behandling i akut skede | ||
| Specialistkonsultation i akutskedet | ↑ | → |
| Behandling med trombolys | ↑ | → |
| Behandling med trombektomi | ↑ | → |
| Vård vid akut stroke | ||
| Vård på strokeenhet | ↑ | → |
| Rehabilitering i tidig och sen fas | ||
| Teamrehabilitering i sluten vård | ↑ | → |
| Tidig understödd utskrivning från sjukhus till hemmet | ↓ | ↓ |
| Uppgiftsspecifik träning | ↑ | → |
| Behandling vid spasticitet | ↑ | → |
| Behandling vid afasi | ↑ | → |
| Behandling vid nedsatt kognitiv förmåga | ↑ | → |
| Samtalsstöd vid emotionella och psykiska reaktioner | ↑ | → |
| Uppföljning | ||
| Strukturerad uppföljning | ↑ | → |
| Åtgärd | Organisatorisk konsekvens |
|---|---|
| Insatser och behandling i akut skede | |
| Strukturerat omhändertagande i akutskedet | Ja. Behov av rutiner för akut vårdkedja såsom trombolyslarm. |
| Specialistkonsultation i akutskedet | Ja. Införande av strokebakjour. |
| Behandling med trombolys | Viss. Organisation för detta finns men kan effektiviseras. |
| Behandling med trombektomi | Ja. Ökat behov av utbildad personal för DT-angiografier och intervention. Ökat antal transporter till trombektomicentra. |
| Vård vid akut stroke | |
| Vård på strokeenhet | Ja. Behov av fler vårdplatser på strokeenheter. |
| Läkarbedömning och ställningstagande till fortsatt vårdform | Ja. Behov av personal med kompetens för bedömningar och samtal. |
| Rehabilitering i tidig och sen fas | |
| Teamrehabilitering i sluten vård | Ja. Behov av fler rehabiliteringsplatser inom sluten vård. |
| Tidig understödd utskrivning från sjukhus till hemmet | Ja. Ökat behov av multidisciplinära team. |
| Uppgiftsspecifik träning | Ja. Ökat behov av fysioterapeuter och arbetsterapeuter. |
| Behandling vid spasticitet | Ja. Uppbyggnad av teambaserade spasticitetsmottagningar. |
| Behandling vid afasi | Ja. Ökat behov av logopeder. |
| Behandling vid nedsatt kognitiv förmåga | Ja. Ökat behov av psykologer och arbetsterapeuter. |
| Samtalsstöd vid emotionella och psykiska reaktioner | Ja. Ökat behov av psykologer och kuratorer. |
| Uppföljning | |
| Strukturerad uppföljning | Ja. Struktur för uppföljning behövs. Ökat behov av multidisciplinära team. |
Kompletterande kunskapsstöd
Vårdprogram
SKL har, genom Nationella programrådet för stroke (som nu har övergått i Nationella arbetsgruppen för stroke), tagit fram beslutsstöd för reperfusionsbehandling vid ischemisk stroke. Detta stöd riktar sig till hälso- och sjukvårdspersonal som tar hand om strokepatienter i framför allt akutvården. Det finns ytterligare ett beslutsstöd för utredning, tester och hantering av anmälningsskyldigheten av körkort och vapeninnehav efter TIA och stroke. Beslutsstöden finns publicerade på SKL:s webbplats [1]. Det pågår även ett arbete med att ta fram en nationell webbaserad strokekompetensutbildning i arbetsgruppens regi; utbildningen riktar sig till all personal i strokevårdkedjan.
Förebyggande behandling
Ohälsosamma levnadsvanor är en riskfaktor för stroke samtidigt som hälsosamma levnadsvanor i stor utsträckning kan förebygga stroke. Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor [2] innehåller rekommendationer om metoder för att stödja personer att förändra ohälsosamma levnadsvanor i form av riskbruk av alkohol, tobaksbruk, otillräcklig fysisk aktivitet och ohälsosamma matvanor.
FYSS (fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling) är ett evidensbaserat stödverktyg på webben, som beskriver hur fysisk aktivitet kan användas för att förebygga och behandla flera olika sjukdomstillstånd, däribland stroke [3]. Beslutsstödet är främst riktad till hälso- och sjukvårdspersonal och ger rekommendationer om fysisk aktivitet vid sjukdomstillstånd där det finns dokumenterade effekter.
Läkemedelsverket har publicerat behandlingsrekommendationer om Att förebygga aterosklerotisk hjärt-kärlsjukdom med läkemedel [4] och Antikoagulantiabehandling vid förmaksflimmer [5].
Socialstyrelsen ger ut rekommendationer om nationella screeningprogram. Inom ramen för detta arbete har Socialstyrelsen utvärderat screening för förmaksflimmer med tum-EKG i syfte att förebygga stroke. Det finns i dag inget nationellt screeningprogram för förmaksflimmer i Sverige, och myndigheten rekommenderar inte heller att hälso- och sjukvården inför screening. Mer information om rekommendationen finns på Socialstyrelsens webbplats, www.socialstyrelsen.se.
Samsjuklighet
Stroke och hjärtinfarkt är de två dominerande hjärt-kärlsjukdomarna och har också många andra likheter när det gäller riskfaktorer och sjukdomsorsak. Personer med hjärtsjukdom har ökad risk för stroke, och personer som haft en stroke har ökad risk och förekomst av hjärtsjukdom. Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för hjärtsjukvård [6] är därför ett viktigt komplement till dessa riktlinjer.
Psykiska reaktioner och depression är vanligt efter stroke. I Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom [7] finns rekommendationer om behandling vid depression, men dessa riktlinjer ger inga specifika rekommendationer om åtgärder vid depression efter stroke.
Stroke är den vanligaste orsaken till vaskulär demens. Rekommendationer om diagnostik och behandling vid demenssjukdom finns i Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom [8].
Stroke ökar även risken för att drabbas av epilepsi. Rekommendationer om diagnostik och behandling vid epilepsi finns i Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid epilepsi [9].
Hjälpmedel
Personer med stroke kan drabbas av funktionsnedsättning. Hjälpmedel kan förbättra livskvaliteten för personer med funktionsnedsättning på många sätt. Därför är individuellt anpassade hjälpmedel en viktig del i rehabiliteringen och ett stöd för att vardagslivet ska fungera.
På Socialstyrelsens webbplats finns material som syftar till att öka kunskapen och ge stöd i arbetet med hjälpmedelsförskrivning, se www.socialstyrelsen.se/hjalpmedel.
Palliativ vård
Vägledning, rekommendationer och indikatorer om generella palliativa åtgärder finns i Socialstyrelsens Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede [10]. Kunskapsstödet fokuserar på palliativ vård i livets slutskede, när målet med vården övergår från att vara botande till att lindra lidande och främja livskvalitet. Palliativ vård kan bli aktuellt för personer som insjuknat i mycket svår stroke, med stora skador i hjärnan och där botande behandling inte är möjlig.
Insatser från både kommun och landsting
Bestående funktionsnedsättningar är vanligt hos personer med stroke och många har fortsatt behov av insatser efter utskrivning från sluten vård. Det kan vara insatser från den öppna landstingsvården, den kommunala hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. I den nya lagen (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård finns bestämmelser om samverkan mellan landsting och kommun vid planering av dessa insatser.
En samordnad individuell plan (SIP) är ett viktigt redskap för individuellt anpassade stödinsatser. I rapporten Om fast vårdkontakt och samordnad individuell plan finns vägledning om varför och när en fast vårdkontakt ska utses samt hur en SIP ska förtydliga huvudmännens ansvar vid insatser från både kommun och landsting [11].
Vård av äldre
Äldre personer riskerar att inte ges företräde eller rätt behandling, trots stora hälso- och sjukvårdsbehov. Det är dock inte ålder som avgör om en person bör få en behandling eller inte, utan möjligheten att tillgodogöra sig den.
Äldres särskilda förutsättningar, till exempel eventuell svår samsjuklighet och skörhet, kan dock påverka tillämpbarheten av Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Att följa enskilda rekommendationer i riktlinjerna kan i vissa fall riskera att leda till felbehandling när det gäller dessa personer. Risken för felbehandling, såväl under- som överbehandling, är särskilt stor när en person lider av flera sjukdomar samtidigt och vården tillämpar rekommendationer från flera olika riktlinjer parallellt.
För att kunna ge denna grupp en god vård är det nödvändigt att anpassa riktlinjernas rekommendationer efter dessa personers särskilda förutsättningar. Vägledning om detta finns i dokumentet Mest sjuka äldre och nationella riktlinjer som finns att ladda ner från Socialstyrelsens webbplats, www.socialstyrelsen.se.
Agenda 2030
Agenda 2030 är samlingsnamnet på de nya globala utvecklingsmålen som beslutades av FN:s generalförsamling i september 2015. Deklarationen har en vision att utrota den globala fattigdomen och främja en hållbar framtid. En hållbar framtid förutsätter att de tre dimensionerna av hållbar utveckling (den ekonomiska, den miljömässiga och den sociala) samverkar. Agendan har formulerat 17 globala utvecklingsmål som rör fattigdom och hunger, jämställdhet, ekonomisk tillväxt och miljöfrågor.
Socialstyrelsen har i uppdrag av regeringen att redovisa hur myndighetens arbete bidrar till att nå målen i Agenda 2030. Dessa riktlinjer rör främst mål 3 i agendan – Säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar – och specifikt delmål 3.4 och 3.8.
Delmålen 3.4 beskriver bland annat hur förebyggande insatser och behandling ska minska det antal människor som dör i förtid av icke smittsamma sjukdomar med en tredjedel. Delmål 3.8 beskriver att vi ska åstadkomma allmän hälso- och sjukvård för alla och tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård av god kvalitet.
Referenser
- Nationellt programråd, stroke - Sveriges kommuner och landsting. Hämtad 2018-02-16 från: https://skl.se/halsasjukvard/kunskapsstodvardochbehandling/kunskapsstyrning/nationellaprogramrad/strokevard.2157.html
- Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor - Remissversion. Socialstyrelsen; 2017.
- FYSS.se. Fysisk aktivitet vid stroke. 2016. Hämtad 2017-04-03 från: http://fyss.se/wp-content/uploads/2015/02/Stroke-1.pdf
- Att förebygga aterosklerotisk hjärt-kärlsjukdom med läkemedel – behandlingsrekommendation. Information från Läkemedelsverket. 2014; 25(5):20-33.
- Antikoagulantiabehandling vid förmaksflimmer - behandlingsrekommendation. Information från Läkemedelsverket. 2017; 28(1):12-31.
- Nationella riktlinjer för hjärtsjukvård. Socialstyrelsen; 2015.
- Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Socialstyrelsen; 2017.
- Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom. Socialstyrelsen; 2017.
- Nationella riktlinjer för vård vid epilepsi - Remissversion. Socialstyrelsen; 2018.
- Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede – Vägledning, rekommendationer och indikatorer. Socialstyrelsen; 2013.
- Om fast vårdkontakt och samordnad individuell plan. Stockholm: Socialstyrelsen; 2017.
Filter
Välj att visa rekommendationer inom ett visst åtgärdsområde.
Rangordning 1–10
Åtgärder som hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten antingen bör, kan eller endast i undantagsfall kan erbjuda. De rangordnade åtgärderna har dokumenterad effekt eller stöd i beprövad erfarenhet. De redovisas i en skala från 1 till 10 efter angelägenhetsgrad. Siffran 1 anger åtgärder med högst prioritet och 10 anger åtgärder med lägst prioritet.
Icke-göra
Åtgärder som bör utmönstras ur hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten. Det beror antingen på att det finns underlag för att en åtgärd inte ger någon nytta, att den är påtagligt ogynnsam för individen eller att fyndet av de diagnostiska åtgärderna inte påverkar den fortsatta handläggningen.
FoU (forskning och utveckling)
Åtgärder där det vetenskapliga underlaget är otillräckligt, men där pågående eller kommande forskning kan tillföra ny kunskap. Dessa åtgärder bör hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten inte utföra rutinmässigt, utan endast inom ramen för forskning och utveckling i form av systematisk utvärdering.
Fler filter
Välj att visa rekommendationer som har eller inte har indikatorer för uppföljning.
Välj att visa de rekommendationer som har beskrivningar av vilka ekonomiska och organisatoriska konsekvenser som ett införande av rekommendationerna får för hälso- och sjukvården eller socialtjänsten.
Kontakta oss
Har du frågor eller synpunkter om rekommendationer? Kontakta oss på digitala-nationella-riktlinjer@socialstyrelsen.se