• Vid parodontit, stadium 1-4, utgör regelbundna stödbehandlingar efter aktiva behandlingar en grundläggande och nödvändig åtgärd för att förebygga sjukdomsåterfall (expertgruppsbedömning).
- Grundläggande och nödvändig åtgärd för att förebygga sjukdomsåterfall (Expertgruppsbedömning)
I SBU:s rapport från 2004 [1] dras slutsatsen att ”det vetenskapliga underlaget för att värdera och utforma stödbehandlingsprogram är otillräckligt”. I en systematisk översikt [2] inkluderas två studier, med en uppföljningstid av minst tolv månader [3, 4], av effekten av regelbundna stödbehandlingar (en randomiserad kontrollerad studie och en klinisk kontrollerad studie). Den ena studien [3] inkluderar 20 personer som hade behandlats för avancerad parodontit. Testgruppen fick professionella tandrengöringar varannan vecka under två år medan kontrollgruppen endast fick munhygienkontroller var sjätte månad. I den andra studien [4], som är en klinisk kontrollerad studie med 90 personer som hade behandlats för parodontit och följts under sex år, gavs stödbehandlingar på en specialistklinik varannan månad under de första två åren och därefter var tredje månad. Kontrollgruppen återremitterades till sina ordinarie tandläkare med instruktioner om betydelsen av uppföljande kontroller. De två studierna visar att i avsaknad av regelbundna stödbehandlingar får personerna parodontitåterfall som äventyrar det uppnådda behandlingsresultatet. Det är dock inte möjligt, baserat på dessa studier, att bedöma hur ofta stödbehandlingarna behöver ges för att minimera sjukdomsåterfallen.
I en systematisk översikt från Cochrane [5], av effekten av regelbunden instrumentering och polering, inkluderas inga ytterligare studier av stödbehandlingar efter en genomgången parodontitbehandling.
För att förebygga sjukdomsåterfall efter behandling av parodontit gäller i grunden samma typ av stödbehandlingsprogram som vid förebyggande av gingivit, men med olika tilläggsåtgärder. Av betydelse för utformningen av stödbehandlingsprogrammen är det allmänna hälsotillståndet och nivån på egenvården, men det är också relevant om det kliniska utfallet är en utläkt parodontit eller om några gingivala inflammationer, fördjupade fickor eller furkationsinvolveringar kvarstår. Dock saknas något vetenskapligt underlag för att bedöma den långsiktiga effekten av olika typer av stödbehandlingsprogram.
En översyn av dessa riktlinjer genomfördes 2021 men inga nya studier identifierades som förändrar tidigare redovisade slutsatser. Vid en litteratursökning identifierades en systematisk översikt [6] där effekten av stödbehandling på patienter som genomgått parodontitbehandling utvärderades. Inga kontrollerade studier ingick. Data från 19 prospektiva studier visade att ytterligare tandfäste- och tandförluster var låga.
Inga potentiellt relevanta pågående studier påträffades.