I granskningen ingår en systematisk översikt (SÖ) med litteratursökning utförd i oktober 2018 [1]. Slutsatserna kring effekten på implantatöverlevnad för jämförelsen mellan direktbelastning och konventionell belastning baseras på cirka 1100 personer (utvärderat på patientnivå) eller cirka 2300 implantat (utvärderat på implantatnivå). Slutsatserna kring implantatöverlevnad för jämförelsen mellan direktbelastning och tidig belastning baseras på cirka 850 personer (utvärderat på patientnivå) eller cirka 1650 implantat (utvärderat på implantatnivå).
I SÖ sammanfattas resultat från studier där direktbelastning jämförts med tidig – eller konventionell belastning. Direktbelastning definieras som belastning utförd senast en vecka efter implantatinstallation, medan tidig – och konventionell belastning utförs inom 1-8 veckor respektive efter mer än åtta veckor. Studierna inkluderar både patienter med partiell tandlöshet (där en tand till flera tänder saknas) och total tandlöshet. En majoritet av studierna utvärderar effekt då en entandslucka behandlas.
Totalt inkluderar SÖ 29 RCT- och CCT-studier som utvärderar implantatöverlevnad på implantatnivå, och av dessa möjliggörs även analys av implantatöverlevnad på patientnivå i 27 av studierna. Kontrollgruppen i inkluderade studier fick konventionell behandling (medelvärde 14,4 veckor efter implantatinstallation (min-max: 12-26 veckor)) och interventionsgruppen fick direktbelastning. Medeluppföljningstiden i inkluderade studier var cirka 30 månader (min-max: 0,3-180 månader). När effekten utvärderas på implantatnivå genom metaanalys observeras en statistiskt signifikant ökad risk att förlora implantat vid direktbelastning. Då effekten istället utvärderas på patientnivå genom metaanalys är risken att förlora implantat vid direktbelastning högre, men skillnaden är inte längre statistiskt signifikant. Det är troligt att anta att den rapporterade ökningen av risk för implantatförlust är en överestimering av effekten då ett antal studier som rapporterar 100 procent implantatöverlevnad inte inkluderas i metaanalyserna.
I SÖ finns även flera subgruppsanalyser där det bland annat redovisas resultat för implantatöverlevnad om belastningen är funktionell (protetisk konstruktion i ocklusion) och beroende av vilket läge i munhålan där implantatinstallationen sker. Dessa subgruppsanalyser redovisas inte i detta underlag och har heller inte evidensgraderats.
I SÖ redovisas även sammanvägda resultat från 16 RCT- och CCT-studier som jämför implantatöverlevnad efter direktbelastning eller tidig belastning (i medel utförd 6,3 veckor efter implantatinstallation (min-max: 3-8 veckor)). Medeluppföljningstiden var ungefär 34 månader (min-max: 4-120 månader). Enligt metaanalys föreligger ingen skillnad i risk för implantatförlust då direktbelastning jämförs med tidig belastning, varken då effekten utvärderas på patient- eller implantatnivå.
En pågående randomiserad studie (NCT03216122) identifierades vid sökning på clinicaltrials.gov (2020-11-03). Studien, som utförs i Indien, ämnar undersöka direktbelastning (inom 3-4 dagar) med konventionell belastning (inom 3-4 månader).