I granskningen ingår totalt 77 randomiserade kontrollerade studier, sammanställda i en systematisk översikt [10]. Slutsatsen baseras på 19 357 personer för effektmåttet fysisk aktivitet. Interventionsgrupperna erhöll kvalificerat rådgivande samtal enligt en eller flera etablerade beteendeförändringsteorier. I 21 av 77 studier undersöktes kombinationseffekten av flera beteendeförändringsteorier. Kontrollgrupperna erhöll ingen eller minimal intervention, såsom skriftlig information, alternativt allmänna hälsoråd eller icke-teoribaserat samtal.
I majoriteten av studierna (83 %) var fysisk aktivitet självrapporterad. Tio studier (13 %) fokuserade på patienter med typ-2 diabetes och fem studier (6 %) fokuserade på patienter med någon form av cancer. Studierna pågick i genomsnitt 25,6 ± 25,4 veckor. Det gick inte att utläsa vilka studier som är utförda i en klinisk kontext, exempelvis hade 36 studier bristfällig information om vårdgivare och 33 studier hade ingen information överhuvudtaget.
Det kvalificerade rådgivande samtalet baserades på en av fem följande etablerade beteendeförändringsteorier: ”Self-Determination Theory” (SDT), ”Social Cognitive Theory” (SCT), ”Transtheoretical Model” (TTM), ”Theory of Planned Behaviour” (TPB) samt ”Protection Motivation Theory” (PMT). Subgruppsanalyser visade att åtgärder med enbart SDT eller SCT gav större effekt på fysisk aktivitet (SMD 0,61, KI 0,32–0,89 respektive SMD 0,42, KI 0,28–0,56) än andra teorier. Detta motsvarade cirka 23 procents respektive 15 procents ökning av den fysiska aktiviteten. Däremot var det ingen skillnad i effekt på fysisk aktivitet om åtgärderna baserades på en eller flera beteendeförändringsteorier. Meta-analysen av de 77 studierna visar på en hög heterogenitet (I²= 77 %).
Subgruppsanalyserna för SDT och SCT visade på bättre överenstämmelse mellan studierna (I² = 51 % respektive I² = 43 %). Det ska dock tilläggas att den metodologiska analysen visar på sammantaget fler brister i tillförlitligheten hos studierna som enbart fokuserade på SDT jämfört med studier som enbart fokuserade på SCT.
En uppföljande studie [11] har genomförts där ytterligare subgrupper har analyserats från de 77 inkluderade studierna i meta-analysen. Resultat från dessa subgruppsanalyser indikerar att kvalificerat rådgivande samtal möjligen ger större effekt på kvinnors fysiska aktivitet (SMD 0,47, KI 0,31–0,63) jämfört med mäns fysiska aktivitet (SMD 0,27, KI 0,19–0,36). Vidare spelade interventionstiden roll för effekten, där interventioner under 14 veckor hade större effekt på den fysiska aktiviteten (SMD 0,47, KI 0,33–0,61) jämfört med om interventionen sträckte sig över 14 veckor eller mer (SMD 0,19, KI 0,11–0,28). Författarna till översikten menar att potentiellt kan en optimal förändring av fysiskt aktivitet ske inom 3 månader och att en ytterligare ökning av den fysiska aktiviteten därefter är liten. Dessa subgruppsanalyser hade dock låg överenstämmelse mellan studier (I² = 80 %).