I granskningen ingår 4 randomiserade kontrollerade studier [2]. Två av studierna var utförda i en primärvårdskontext [2, 3], en studie i specialiserad öppenvård [4], medan en studie var genomförd i en skolkontext [5]. Inklusionskriterierna i en av studierna var att ungana hade ett BMI över 85:e percentilen, i en annan BMI över 95:e percentilen, en studie inkluderade inaktiva flickor och en studie inkluderade unga som besökte en primärvårdsenhet, men där insatsen varierade beroende på om ungdomen redan nådde rekommendationerna för fysisk aktivitet, var delvis inaktiv eller helt inaktiv. Subgruppsdata från de som var delvis inaktiva eller helt inaktiva ingår i detta underlag.
I studien av Oreskovic och medarbetare inkluderades unga mellan 10–16 år med ett BMI över 85:e percentilen [2, 6]. Deltagarna rekryterades via ett ”community health center”. Fokus i samtalet låg på att diskutera hur den fysiska omgivningen kunde användas för att nå mål om rekommenderade nivåer av fysisk aktivitet bland barn och unga. En läkare samtalade med deltagaren, med en förälder närvarande, under cirka 30 minuter. Deltagarna fick feedback på deras aktivitetsnivå och i samtalet diskuterades hur deltagarna kunde använda den byggda omgivningen för att vara fysiskt aktiv. Läkaren och deltagaren kom överens om ett mål kring fysisk aktivitet och att det skulle använda en omgivning, som de inte använt tidigare för sin fysiska aktivitet. Deltagarna fick veckovisa telefonsamtal under 1 månad för att påminna om det överenskomna målet för fysisk aktivitet. Deltagarna fick en gåva för att delta, men även en ekonomisk belöning om de nådde sina uppsatta mål, samt att de samtidigt deltog i en tävling om ett ekonomiskt pris till den deltagaren som ökade sin fysiska aktivitet mest under studietiden. Kontrollgruppen fick skriftlig feedback på sin aktivitetsnivå och standardiserade råd om fysisk aktivitet. Deltagarnas fysiska aktivitet (MVPA) utvärderades efter 3–4 månader med accelerometer över 7 dagar.
I studien av Robbins och medarbetare inkluderades inaktiva flickor från årskurs 6–8 i en skola från ett område med låg socioekonomi [5]. Deltagarna fick först fylla i en webbaserad enkät med individbaserad feedback. Detta följdes sedan upp med ett samtal med skolsköterskan under cirka 10 minuter. Svaren på enkäten användes som stöd i samtalet och deltagarna fick sätta upp mål och skriva kontrakt om att uppnå målet. Efter 6 veckor fick föräldrar skriftliga tips om hur de kunde stötta deras barn att vara aktiva. Uppföljande stöd gavs via telefon vid 3 tillfällen och feedback och ytterligare råd gavs vid ytterligare två tillfällen. Kontrollgruppen fick skriftliga, åldersanpassade och standardiserade råd om fysisk aktivitet. MVPA utvärderades efter 3 månader med en validerad enkät.
I studien av Ortega-Sanchez fick deltagare mellan 12–21 år och som kom till primärvården anpassade råd utifrån om de nådde den rekommenderade nivån av fysisk aktivitet, var delvis inaktiv eller helt inaktiv [3]. Andelen som var delvis eller helt inaktiv var cirka 60 procent i både interventions- och kontrollgrupp. Interventionsgruppen fick rådgivande samtal cirka 5–10 minuter av läkare. Samtalen fokuserade på att informera om hälsoeffekterna av att vara fysiskt aktiv och en diskussion kring vilken frekvens och intensitet som är nödvändig för den aktivitet som ungdomen valt för att påbörja eller öka sin fysiska aktivitet. I huvudanalysen ingår alla unga även de som vara tillräckligt fysiskt aktiva. Resultatet från den analysen har inte använts här. Den enda analys som presenteras i artikeln som berör endast de som är inaktiva handlar om andel som är fortsatt inaktiva vid 6 månaders uppföljning. Vid 6 månaders uppföljning genomfördes nämligen ytterligare ett samtal men då utifrån status på den fysiska aktiviteten vid det tillfället. Det finns ingen data presenterad på hur det gått 1 år efter interventionens start för de som var inaktiva vid baslinjen. Fysisk aktivitet utvärderades med frågor som validerats i en mindre pilotstudie där en idrottslärare fick validera sina skolelevers svar på frågorna.
I studien av Henderson och medarbetare [4], som identifierades i en systematisk översikt [7], rekryterades unga mellan 14–18 år från fyra öppenvårdskliniker fokuserade på endokrinologi, diabetes, nutrition och fettmetabolism. Ungdomarna skulle ha ett BMI på 95:e percentilen eller över. Deltagarna fick en accelerometer att bära i 7 dagar och återkom sedan för att få ett rådgivande samtal med en läkare, som fokuserade på att utbilda ungdomen i nyttan av fysisk aktivitet, stärka ungdomens motivation och hjälpa till att sätta upp mål och strategier utifrån ungdomens förändringsbenägenhet. Kontrollgruppen fick information om och diskuterade ”Canadian’s Physical Activity Guide for Youth”. Deltagarnas fysiska aktivitet (LPA, MPA, VPA) utvärderades sedan efter 3 månader med accelerometer.
Ett antal systematiska översikter har exkluderats. Orsaken har varit att översikterna inte inkluderat relevanta studier [8-18].