Utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom innebär uttalad fysisk och psykisk utmattning efter långvarigt stresspåslag. Den akuta fasen föregås av en prodromal fas som kan pågå i flera år med fluktuerande symtom. Det akuta insjuknandet innebär allvarligare stadier av psykisk och fysisk utmattning, med en avancerad symtombild. Den akuta fasen avklingar vanligen inom några veckor för att ersättas av en återhämtningsfas, som kan pågå i många år med kvardröjande symtom och uttalad stressintolerans. (se kriterier publicerade i Utmattningssyndrom - Stressrelaterad psykisk ohälsa, Socialstyrelsen, 2003). Till symtombilden hör omfattande och funktionsnedsättande kognitiva störningar, ofta i kombination med uttalade affektiva problem (gränsande till depression eller ångestsjukdom), samt olika somatiska symtom. Behandlingen baseras på psykologiskt stöd för att skapa balans mellan aktivitet och vila, för att undvika återinsjuknande. Symtomatisk behandling inriktas på att understödja sömn och minska oro. Sömnstörning är vanligt och regelbundna vanor och fysisk aktivitet spelar en avgörande roll både för symtomförbättring och för arbetsåtergång. Behandling med psykoterapeutiska metoder kan vara aktuellt.

Utmattningssyndrom kan innebära betydande kognitiva svårigheter, exempelvis problem med koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Patienten kan få bristande orienteringsförmåga i det initiala skedet. Andra problem är initiativsvårigheter, känslomässig labilitet eller irritabilitet och känslighet för framför allt ljud. Problem med nedsatt psykisk uthållighet, kroppslig svaghet och uttröttbarhet, sömn och svårigheter att hålla balansen, ibland yrsel, förekommer också.

Aktivitetsbegränsningen innebär att patienten får svårigheter att genomföra arbetsuppgifter som kräver goda kognitiva funktioner som att organisera aktiviteter och att utföra arbete som innebär många olika uppgifter eller möten med många olika personer. Ofta får patienten svårigheter att delta i samtal och att hantera krav eller att göra saker under tidspress.

Rehabiliteringen innefattar livsstilsförändring, stresshantering och gradvis återgång i normaliserad livsföring. Om arbetssituationen är en dominerande stressfaktor är det bra om företagshälsovård och arbetsgivare tidigt kopplas in. Arbetssituationen kan förändras för att skapa förutsättningar för återgång i tidigare arbete. Ibland kan det vara mer fördelaktigt att rehabilitera till ett annat arbete eller en annan typ av arbetsuppgifter. Välavgränsade och för personen väldefinierade arbetsuppgifter utan krav på många sociala kontakter är ofta att föredra vid återgång i arbete. En gradvis återgång i arbete behövs. Att direkt återgå i fullt arbete är oftast kontraproduktivt.