Knäartros

Knäartros kan ge svåra symtom utan att lederna har påtagliga skador och tvärtom. Huvudsymtomet är smärta i knäleden och funktionsnedsättningen styr diagnostiken och åtgärderna. Bilddiagnostik med röntgen och ultraljud kompletterar den kliniska undersökningen vid osäkerhet om diagnosen. Personer med artros kan bromsa försämringen i sin artrossmärta/artrossymptomatologi och även få mindre smärta och funktionsnedsättning genom att träna fysiskt, och gå ner i vikt om de är överviktiga. På så sätt kan de optimera belastningen på lederna. En del patienter kan dessutom skjuta fram en knäprotesoperation tack vare träningen. De patienter som även har en psykiatrisk samsjuklighet kan ha nedsatt kroppskännedom och svårigheter att tolka kroppens signaler vid artros, vilket kan öka funktionsnedsättningen. För att träna en smärtande artrosled rätt behövs stöd samt kunskap om sjukdomen och behandlingsalternativen. Patienter med knäartros behöver ett strukturerat omhändertagande och behandling enligt en särskild behandlingspyramid där grundbehandlingen är patientutbildning, regelbunden och individuellt anpassad och handledd fysisk träning, samt vid behov viktminskning, som är grundbehandling för personer med artros. Om detta inte räcker är nästa steg tilläggsbehandling med exempelvis läkemedel och olika hjälpmedel. För en mindre grupp av patienter med knäartros kan en försämring med ökad svår smärta, vilovärk och stor funktionsnedsättning komma snabbt och vara svår att bromsa med grund- och tilläggsbehandling varvid det kan bli aktuellt med knäprotesoperation. Behandlingen behöver utvärderas löpande, och sjukdomen behöver utredas på nytt inför eventuella förflyttningar mellan behandlingspyramidens olika delar. En princip är att fortsätta med grundbehandlingen oavsett hur svåra besvär patienten har, så långt det är möjligt (se vidare Nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar – Reumatoid artrit, axial spondylartrit, psoriasisartrit, artros och osteoporos. Stöd för styrning och ledning, 2021).

Knäartros medför ledsvullnad och smärta i området kring knäleden och ger stelhet efter inaktivitet exempelvis på morgonen. Patienten kan ha varierande och växlande grad av igångsättningssmärta, belastningssmärta och vilovärk. Tillståndet innebär nedsatt rörlighet och stabilitet i knäleden, samt nedsatt muskelstyrka, muskeluthållighet, muskeltonus och stelhet i kringliggande muskler. Det kan även ge problem att kontrollera rörelser med benet samt påverkan på gångmönstret. Tillståndet kan medföra psykisk trötthet och nedsatt fysisk uthållighet. Långvarig smärta och påverkan på sömnen kan medför psykiska besvär, ge emotionell instabilitet, nedstämdhet och ångest. och nedsatt koncentrationsförmåga.

Knäartros kan medföra svårigheter att både bibehålla och ändra kroppsställning (exempelvis att stå på knä, sitta på huk, samt stå under längre stunder eller att ändra läge mellan sittande, knästående och stående). Patienten får svårigheter att gå och gå i trappor, även med hjälpmedel. Knäartros innebär också svårigheter att röra sig på olika sätt (exempelvis att krypa, klättra, springa eller hoppa). Patienten kan även få svårigheter att lyfta och bära föremål från en plats till en annan, samt att förflytta föremål med benen. Svårigheterna kan även handla om att hantera sin egen aktivitetsnivå, planera och fullfölja dagliga rutiner i vardagen. Smärta och sömnproblem kan medföra svårigheter att fokusera uppmärksamheten, samt att fatta beslut. Vid måttlig och svår artros kan patienten få svårigheter att vara förare och att använda transportmedel (exempelvis att komma upp på en cykel, gå i och ur en bil, kliva upp i kollektivtrafik).

För att möjliggöra att patienter med knäartros kan vara kvar i arbetet på heltid eller deltid, eller för att främja en tidig arbetsåtergång efter sjukskrivning är det av största vikt att vården tidigt har kontakt med arbetsgivaren. Tidiga kontakter med arbetsplatsen etableras, för att vid behov göra arbetsplatsanpassningar som möjliggör att patienten kan vara kvar i arbete eller återgå i arbete efter sjukskrivning. Det kan vara aktuellt med ergonomiska förbättringsåtgärder, anpassade arbetsuppgifter eller omplacering. Fortsatt regelbunden individuellt anpassad egen träning minskar risken för återkomst av aktivitetsbegränsning och ordination av FaR® (fysisk aktivitet på recept, beslutsstöd från eFYSS) kan stödja den processen. Ett lagom rörligt arbete med möjlighet att ofta ändra arbetsställning är idealt. Det är viktigt att tidigt diskutera behov av åtgärder både vid tungt arbete och efter en knäprotesoperation. Om det inte går att anpassa arbetsuppgifterna kan byte av arbete övervägas. Vården behöver tidigt samverka med arbetsgivare, företagshälsovård, Arbetsförmedlingen/coachingteam och Försäkringskassan.