Kronisk översömnighet av centralnervös orsak omfattar sjukdomar med störd vakenhetsfunktion, bland annat narkolepsi, idiopatisk hypersomni, och Kleine Levin Syndrom. Dessa sjukdomar medför oförmåga att hålla sig vaken dagtid trots adekvat nattsömn. Sjukdomarna är kroniska och kan debutera under barnaåren.
Narkolepsi kännetecknas av sömnattacker (vanligtvis 2-3 gånger per dag) trots normal nattsömn och orsakas av brist på neuropeptiden orexin i centrala nervsystemet. Särskilt handikappande är plötsligt påkommande förlust av muskelkraft i armar och ben (kataplexi).
Idiopatisk hypersomni (IH) kännetecknas av en lång nattlig sömnperiod (ofta längre än 10 timmar) i kombination med flera sömntillfällen dagtid (sammanlagt flera timmar).
Kleine Levin Sjukdom är ett extremt sällsynt tillstånd där patienterna, ofta unga män (15 till 30 år), drabbas av extrem översömnighet med sömnperioder över flera dagar. I intervallet mellan dessa perioder visar patienten normalt sömnbeteende.
Patienter med översömnighet skall utredas på ett sömnlaboratorium med polysomnografi och Multipelt Sömnlatens Test (MSLT). Behandlingen vid dessa tillstånd är läkemedelsbaserad. Dessutom behöver patienten anpassa sitt liv efter sjukdomen och bereda tid under dagen för kontrollerade sömntillfällen. Förväntad livslängd är ej påverkad av sjukdomen, men livskvalitén är påtagligt reducerad. Endast hälften av alla narkolepsipatienter kan upprätthålla hel- eller deltidsarbete.
Okontrollerad sömn dagtid leder till stora problem under utbildning, i arbetslivet och i sociala sammanhang. Effekten av medicinering varierar och toleransutveckling förekommer. Nattsömnen är ofta störd. Diverse biverkningar kan medföra problem vid långtidsbehandling. Mellan sömnperioderna har narkolepsipatienter en normal vakenhet och intellektuell funktion, medan patienter med IH nästan konstant lider av trötthet och översömnighet.
Etablerad narkolepsi och IH är livslånga sjukdomar. Symtomen kan öka med tiden. Narkolepsipatienter drabbas oftast först av översömnighet och kataplexin kommer i ett senare skede. Behandlingen botar ej sjukdomen men leder oftast till en betydande symtomförbättring.
Individuell bedömning av neurolog och/eller sömnspecialist erfordras.