Hörselnedsättning

Nedsatt hörsel uppträder ofta i kombination med andra skador, som tinnitus, ljudöverkänslighet och Ménières sjukdom. De flesta blir hörselskadade i vuxen ålder framförallt till förljd av genetiska anlag, ålder eller exponering för buller. Om hörselnedsättningen beror på fel i hörselbenskedjan i mellanörat eller en skada av trumhinnan (ledningshinder) kan detta oftast opereras framgångsrikt. Den vanligaste åtgärden är att patienten får en hörapparat som förstärker ljudet. Hörselnedsättning är en kronisk åkomma. De sjukfall som inte har avlutats är ofta specialistärende som kräver teamhandläggning inom hörselvården.

Hörselnedsättning medför problem att upptäcka ljud, lokalisera ljudkälla och urskilja tal, nedsatt auditiv diskriminering (skilja mellan ljud) samt öronsus och tinnitus. Ökad känslighet för starka ljud kan även förekomma. Genom att patienten behöver anstränga sig för att uppfatta information kan trötthet och för-sämrad koncentration uppkomma. Detta framför allt ansträngande i en bullrig arbetsmiljö.

Hörselnedsättning medför svårigheter att lyssna och att delta i konversation med flera personer, att delta i diskussioner samt att använda kommuni-kationsutrustning. Tillståndet kan ge svårigheter att fokusera uppmärksamheten och nedsatt stresstolerans. Trots adekvat och framgångsrik hörap-paratsanpassning föreligger ofta försämrad kommunikationsförmåga, i synnerhet i samtidigt störande buller. Det kan medföra svårigheter att vara förare.

Den vanligaste orsaken till att patienten inte kan arbeta är sensorineural hörselnedsättning (skada på hörselnerven). Utöver hörapparat bör patienten erbjudas fördjupad hörselrehabilitering. Hörapparatanpassning, övrig hörselrehabilitering och arbetslivsinriktade åtgärder ska i första hand minska risken för ytterligare arbetsoförmåga.