Depressiv episod

Depressiv episod (F32) betecknar ett första insjuknande i depression. Om diagnosen förekommit tidigare, ska diagnosen recidiverande depression (F33) användas. Diagnosen depressiv episod omfattar en rad olika tillstånd, med delvis skilda symtom, prognos och svar på behandling. Symtombilden omfattar både somatiska och psykiska symtom. Identifierbar utlösande orsak utesluter inte att det kan handla om en egentlig depression som kräver behandling. Symtomen vid lindrig och medelsvår depressiv episod kan behandlas psykologiskt eller psykoterapeutiskt behandling med kognitiv beteendeterapi, interpersonell psykoterapi (IPT) eller psykodynamisk korttidsterapi. Andra insatser är beteendeaktivering och stöd till fysisk aktivitet, enbart eller som tillägg. Svårare depressioner behandlas med antidepressiva läkemedel. Full effekt av evidensbaserad psykologisk behandling kan ske redan inom fyra veckor men mest sannolikt efter minst åtta veckor beroende på svårighetsgrad. Vid livshotande eller svårbehandlad depression är elbehandling (ECT), kombinationsbehandling med olika preparat samt psykologisk behandling ett alternativ. Samsjuklighet komplicerar behandlingen och kan försämra prognosen. Vid bedömning och eventuell omprövning av behandlingen är det viktigt att patienten är delaktig och behandlingsmålen tydliga. Målsättningen med behandlingen är fullständigt tillfrisknande (se även Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom, 2010).

Depressiv episod påverkar den kognitiva funktionen t.ex. är problem med koncentration, minnesfunktioner eller ökad uttröttbarhet är ofta framträdande. Det är även vanligt med bristande initiativförmåga, motivation, humörslabilitet och uthållighet. Det finns stora variationer mellan olika svårighetsgrader. Svåra tillstånd kan medföra problem med uttalade sömnsvårigheter, nedsatt aptit, självmordstankar och stark ångest. Kognitiva problem kan kvarstå under lång tid och försvåra arbetsåtergång, särskilt vid arbeten som kräver hög koncentration.

Begränsningen omfattar svårigheter att fatta beslut och oförmåga att planera. Vid svår depression kan den drabbade personen ha svårt att hantera vardagliga problem eller ta hand om sig själv. Social rädsla, skam- och skuldkänslor kan medföra undandragenhet och utveckling av fobiliknande svårigheter vid återgång i arbete och i kontakter med andra människor. Patienten kan också få svårigheter att tänka, fokusera uppmärksamhet, att vara flexibel, ha svårt att komma igång med aktiviteter och svårigheter att hantera stress.

Lindriga och medelsvåra tillstånd innebär ofta att patienten kan vara hjälpt av att bibehålla aktivitet och arbete, eventuellt med anpassning eftersom bristen på egen motivation annars kan leda till passivitet och försämring. Kontakt med arbetsgivare och arbetsförmedling för att planera arbetsanpassning och återgång i arbete är väsentligt redan på ett tidigt stadium.